Idag pÃ¥ Vasabladet kan man läsa kolumnen ”Sven frÃ¥n Kovjoki” skriven av kyrkoherde Lars-Johan Sandvik. Kolumnen handlar om min farmors farbror som jordfästes förra söndagen. En jättefint skriven kolumn som rörde mig till tÃ¥rar trots att jag varken kände Sven eller var med pÃ¥ begravingen.
Sven var min pappas morfars yngsta bror och den sista i syskonskaran som dog, 74 år gammal. Jag har aldrig känt honom och hade ingen relation till honom annat än att det var en släkting. Men på något sätt så var han ändå lite speciell. I kolumnen nämnde kyrkoherden om en händelse som Sven råkade ut för när han var ung och som säkert präglade hans liv efter det. Jag berättade i ett tidigare inlägg om farmors bror som dog ung. Farbror Sven var med när han dog och den händelsen kunde han nog aldrig komma över, vilket ju var förståeligt.
Jag citerar slutet av kolumnen:
”Märkt av livets strid fick Sven möjlighet att de sista Ã¥ren njuta en del av det goda livet och det gjorde honom gott. Idag när kyrkorna jublar Hosianna fÃ¥r Sven en rubrik i dagstidningen. Han har förtjänat denna kolumn. Tack, Sven!”
Hela kolumnen var så fint skriven. Det kändes som om jag plötsligt kände Sven, trots att jag inte ens har ett ansikte på honom. En annan väldigt fin sak i kolumnen är följande:
”Sven hade stora problem med alkoholen. I griftetalet nämnde jag denna sak utan att hymla, allt annat skulle ha varit oärligt mot hans person.”
Det där om att vara oärlig mot hans person var nog det som jag fastnade mest för. Att inte hymla. Att inte försköna utan acceptera en person med alla dennes positiva men ocksÃ¥ negativa egenskaper. Att acceptera även folks problem och inte bara försöka klä in allt i fina ”lögner”.
Det känns sorgligt att jag inte hann träffa Sven före han dog. Han var ändå ganska nära släkt och en person som funnits i t.ex. min pappas liv. Men nu får jag istället närma mig honom genom andra.
Vila i frid farbror Sven <3
/ viffslan