Oj vad jag slarvat med bloggandet. Men det finns så mycket annat att göra. Ska ta och skriva en liten uppdatering om Casper här någon dag, men nu ska jag skriva om något annat.
Har idag googlat och läst om 5-minutersmetoden, den som handlar om att lära sitt barn att somna och somna om själv. Metoden går ju ut på att ha en bra kvällsrutin som barnet blir van med och sedan lägga barnet i egen säng för att somna själv. Sedan väntar man 5 minuter, går sedan in till barnet igen, säger godnatt och går ut tillbaka. Alltså inte ta upp barnet och gosa utan bara gå in, visa att man finns där och säga godnatt.
Som vanligt när jag googlade sÃ¥ kom jag ju in pÃ¥ en massa svenska sidor och forum. Säger bara suck och stön för dem… Kom in pÃ¥ ett forum där en mamma helt enkelt frÃ¥gade om rÃ¥d kring metoden eftersom hon just börja testa den pÃ¥ sin 5-mÃ¥naders dotter. Och reaktionerna lät ju inte vänta pÃ¥ sig. Även om jag inte skulle vara förtjust i metoden sÃ¥ skulle jag aldrig kommentera sÃ¥ elakt som de mammorna gjorde. Med caps lock pÃ¥slaget skrev de om hur 5-minutersmetoden är tortyr, barnmisshandel och en säker orsak till nattskräck för barnen. NÃ¥gon citerade t.o.m lagen där det stod om barnens rättigheter.
En mamma verkade t.o.m. tro att kvinnan hade låtit sitt barn ligga och skrika i 45 minuter. Om man är så oinsatt i metoden så att man inte vet att man ju ska gå in till barnet med 5-minuters intervaller så kanske man inte ska uttala sig alls!
Med sådana inlägg som det fanns där så blir ju en diskussion inte saklig. Jag tyckte synd om mamman som bett om råd och hjälp och inte fick annat än skit. Hon ville ju bara ha lite tips och råd men fick istället en rejäl utskällning. Hon skrev senare i ett inlägg att hon skulle sluta med metoden direkt. Jag hoppas att hon gjorde det av rätt anledning, att hon inte var bekväm med metoden, och inte för att en massa andra kvinnor övertygade henne om att metoden är dålig.
Vi har funderat lite på den här metoden, men jag vet inte hur nödvändigt det är för oss att testa den. Vi sover relativt bra på nätterna och jag personligen kan inte direkt påstå att jag känner mig trött. Det som vi dock har problem med är att Casper har svårt för att somna på kvällarna och det ska gosas och nattas och vankas. Eller så somnar han i samband med amning, och då är ju problemet att han ofta vaknar efter en stund och ska rapa.
Sedan vaknar han fler eller färre gånger per natt för lite nattmat och ofta somnar vi båda två ifrån amningen. Det resulterar ju för min del i rätt så mycket sömn, men problemet blir istället att jag ligger obekvämt halva natten, i amningsposition, med händer och armar som domnar bort samt rygg och nacke som blir sjuka. Och detta är något som jag gärna skulle komma ifrån.
På de forum jag har varit inne på så beskrivs 5-minutersmetoden av många mammor som tortyr där barnen lär sig att somna enbart för att de efter några dagar ger upp och lär sig att mamma eller pappa inte kommer trots att de skriker och ropar. De förespråkar att barnen aldrig ska behöva gråta och så fort de gråter så ska man trösta dem. Självklart tycker även jag det, alltså att man ska trösta sina barn och att de inte ska behöva gråta, men å andra sidan så är ju gråt i sig inte något farligt.
När jag läst om metoden och också faktiskt råkat se en läkare i nyhetsmorgon berätta om den så har jag fått den uppfattningen att det handlar om att lära barnet att mamma och pappa finns och bryr sig om barnet trots att man kanske inte håller det i famnen eller ens finns i samma rum. Metoden säger ju att man med 5 minuters mellanrum ska gå in till barnet och visa sig och lugna, utan att ta upp barnet, och inte att man ska låta dem ligga och skrika tills de somnar, för vem skulle klara det.
Men sen är ju jag också en person som vet att det inte finns någon metod som passar för alla barn eller föräldrar. Vissa föräldrar har säkert väldigt dåliga erfarenheter av många olika metoder som rekommenderas, medan andra föräldrar tycker att de fungerar utmärkt. Så om jag ska säga något om detta så tror jag att om man bara gör en sak till 100% och enligt eget huvud så blir det för det mesta riktigt bra.
Men för att nu knyta ihop säcken så skulle jag gärna vilja höra er, mina kära kloka läsare, berätta om 5-minutersmetoden. Vad har ni för erfarenheter, bra eller dåliga? Eller är det helt enkelt så att ingen här sysslar med denna “tortyr†;) Och i så fall, vilka metoder har ni kört med vid nattning?
/ viffslan
hej!
jag har alltid haft svårt för att höra e gråta. till den grad att jag nästan får hjärtklappningar och kallsvetten börjar rinna. hon har också varit ganska svår att få att sova på egen hand ibland. men å andra sidan kan hon vara jättebra och somna hur lätt som helst vissa kvällar, fastän vi gått ut ur rummet när hon var vaken.
hon har alltid varit väldigt inkonsekvent :). men sen tror jag ocksÃ¥ att hon är väldigt lik mig till temperamentet och därför är det svÃ¥rt för mig att höra henne skrika och grÃ¥ta när hon är trött (och jag är trött). SÃ¥ därför har jag alltid varit lite emot metoder där barnet grÃ¥ter ”sig till sömns”. MEN jag vet folk vars barn verkligen svarat bra pÃ¥ grÃ¥t-metoder, och tror att det har väldigt mycket med temperament och personlighet att göra. Som sagt, känner man sitt barn bäst, och kan ocksÃ¥ lära sig vad som är allvarlig grÃ¥t, och vad som är mera egenvÃ¥llat, om du förstÃ¥r.
Men samtidigt vet jag hur jag själv blir om jag är mycket upprörd eller ledsen och ska sova – det gÃ¥r inte. SÃ¥ därför tror jag inte att en grÃ¥tmetod skulle funka för oss. Skulle det vara jag, som var i hennes plats, skulle dedär fem minuterna bara bygga upp min ilska/ledsenhet/frustration sÃ¥ att jag blir superduper-arg. Och när jag blir sÃ¥ arg, och är sÃ¥ trött, kan jag inte sova.
Jag hittade en länk nånstans när jag googlade sleep-training där de hade ett litet test för att se vad för temperament ens barn har och sen vilken metod som passar bäst för det temperamentet. nu hittade jag inte det exakt samma stället i cyberspace, men jag tyckte att det var det första jag läst som faktiskt verkade logiskt för mig och vår situation. där läste jag om att e som har ett eldigt temperament, behöver en mildare metod (gentle removal), där vi långsamt vänjer henne vid att vi inte är där när hon somnar. och det har funkat hittills faktiskt. visst är det svårare ibland och lättare ibland, men det hjälper att vara konsekvent och hålla någon slags rutin.
hittade testet för temperamenten, men inte listan på sömnmetoder tyvärr. men här är testet iallafall: http://figur8.net/baby/2007/05/28/whats-your-babys-personality/
jag tror ändÃ¥ att det är svÃ¥rt att veta hur man ska göra när de är under ett Ã¥r, e’s sömn-mönster var väldigt varierande, ibland gick det hur bra som helst, och ibland skulle hon bara sova pÃ¥/bredvid/med mig/oss. känns som att man aldrig riktigt kan säga att man har det pÃ¥ klart, eftersom de växer och utvecklas hela tiden, men det betyder ju inte att man inte ska försöka!
Hoppas ni hittar något sätt som passar er!
Jag är faktiskt så icke-påläst att jag inte ens visste vad det är för en metod ;) ja, vi vet ingenting alls im metoder för nattning, men vi har lite samma problem som ni, att Leon inte vill somna ensam. Dagtid somnar han alltid ensam i vagnen, men kvällarna tycks vara svårare. Jag tycker ändå inte att det kan vara så långt borta för vår del, med att han somnar ensam i sitt rum, eftersom han gjorde så ända tills tänderna började komma för 2 månader sedan.
Intressant ämne det där.. Har faktiskt aldrig hört om 5 minutersmetoden men tycker den låter ganska vettig.
Med första barnet så sov hon mellan oss och somnade ammandes länge. Hon sov i vår säng tills hon var, tja kanske 2 år.
Det var ju på tok för länge med facit i hand, svårt att få henne att sova i egen säng efter 2 års vana att få sova med oss. En av oss låg brevid henne tills hon somnade.
När vi bestämde oss för att det var dags för egen säng sÃ¥ läste jag boken ”somna utan grÃ¥t”, där fick jag en del goda rÃ¥d och vi fick fröken att somna i egen säng pÃ¥ egn hand.
Med andra barnet var jag direkt inställd på att det är egen säng som gäller direkt nattätandet upphör, han fick även sova med oss så länge han ammades nattetid pga min egen lathet.
Vid ca 6 månaders ålder behövde han inte äta mera på natten och vi introducerade egen säng. Där gick det galant, sen 6 månader har han somnat i egen säng i eget rum självmant (med några avbrott nu i 2 årsålder). När/om han vaknar på natten så hämtar jag honom till vår säng och vi sover vidare tillsammans.
Att låta dom gråta sig till sömns är en klurig fråga. Under 1 års ålder om han alarmerade (som han sällan gjorde) så gick jag in och bekräftade att vi finns här, om det blev värre så kunde jag ta upp honom i famnen trösta och vyssja och bädda ner igen.
Men det som varit grunden till allt här är: samma mönster varje kväll, ex gröt, pyjamas + blöjbyte, tandborstning. Oavsett klockslag vid nattning men samma rutin. Sen så pratar vi aldrig med barnen på natten, vi viskar i nödfall och tänder aldrig lampan.
Man får prova sig fram men det löns att hålla hårt på sitt beslut oavsett vilket beslut man tar. För barn kommer alltid att testa om det går att ändra på, men ganska snabbt upptäcker dom vad som gäller så länge föräldrarna vet vad som gäller.
Har man en väl inarbetad rutin så kan man bryta den vid enstaka tillfällen utan att förstöra den .
Lycka till!! :)
Hejsan! Det lÃ¥ter nog bekant det där med bortdomnade armar och konstiga sovställningar och hela halva familjen i sängen…
Jag vet absolut inte vad som funkar bra. Ã…tminstone inte för alla barn och föräldrar. Det är säkert en blandning av alltmöjligt eftersom barnen utvecklas och är sjuka ibland och dagarna är olika och dessutom är föräldrarna ocksÃ¥ ibland tröttare än andra gÃ¥nger. Säkert funkar en harmonisk stämning och en madonnalik mamma ganska bra, men Ã¥tminstone med mÃ¥nga barn i stugan, kan mamma vara mindre balanserad mitt i natten. SÃ¥ med tanke pÃ¥ grÃ¥t pÃ¥ natten,kan det ibland vara bättre att lÃ¥ta barnet grÃ¥ta en stund och fast vyssja eller sjunga pÃ¥ avstÃ¥nd, om man känner att man blir mer eller mindre farlig i sin sömninga ilska. AlltsÃ¥ ilskan man upplever för att man inte fÃ¥r sova och samtidigt är medveten om att barnet inte är ute efter att förstöra mammas natt… När man vaknat till ordentligt är man fiffigare och kan handla efter barnets behov, inte sin akuta sömnbrist. Samtidigt vet jag att vi har tre barn som alla är ganska olika med sömnen.
Vårt äldsta barn som sov i familjebädd med oss tills han var mer än ett år (nattammades till 1år) och som skulle många år läggas med en massa sagor och sång och smekande. Men för oss var det den bästa stunden på dagen och jätteviktig. Vi hade inte flera barn att dela tiden med, så det upplevdes inte som problem. Senare var det nog besvärligt när barnet in i det sista kämpar mot sömnen. När barnet var äldre (typ 5år) kunde vi förklara hur länge vi är borta och vad vi skulle göra innan vi kommer till övre våningen för att sova och lämnade det ensamt med sitt somnande. Han skulle fortfarande inte vilja sova ensam, men eftersom han delar rum med lillebror, är läget under kontroll. Dessutom kan han läsa själv och har på det sättet en effektiv nedlugnande metos i sitt förfogande. Musik(/sagor) på band kan också funka bra som ett mellansteg mellan förälder som läser saga till att somna själv.
VÃ¥rt andra barn har ända sedan baby trivats bäst med att sova själv (nattammades till 1Ã¥r) och lärde sig bra att somna själv. Även om sagan är pÃ¥ hälft vänder han ibland ryggen till och börjar sova när det är dags, men kan även bli lämnad ensam. Vi tränade nog inte, utan han vande sig vid att höra var föräldrarna fanns och bara somna. Däremot hade han astmasymtom (hiskelig hosta, lÃ¥ngalÃ¥nga flunsor) utan att vi visste vad det var ända till tre-Ã¥rs-Ã¥lderna, vilket gjorde att vi nog fick vaka med honom fast han inte var ängslig av sig… Nu är han symtomfri och medicinfri och sover bra :) Nattlampa har vi för att han inte skall bli rädd om han vaknar pÃ¥ natten – för det blir han tack vare storebrors bärettelser om zombier och tjuvar osv.
Och sÃ¥ vÃ¥rt tredje barn (nattammades 1 Ã¥r) som är ganska lik vÃ¥rt första barn till sättet, men som varierande har sovit bra och dÃ¥ligt i eget rum (har ingen rumskompis, men som nog gärna skulle dela rum). Hon har riktigt nyligen börjat somna ”själv” pÃ¥ det sättet, att hon kan se mammas och pappas säng frÃ¥n sitt rum och har en förälder som ligger i sängen. Tanken är att hon skulle vänja sig vid att somna själv och bestämma själv hur ofta hon behöver se att hon inte är ensam. Kanske man sÃ¥ smÃ¥ningom kan sluta med att ha föräldern pÃ¥ plats. Jag provade nog pÃ¥ att ha henne grÃ¥tande bÃ¥de dÃ¥ on var kring ett och nu senare, men hon blev nog bara hysterisk och det blev bara värre sÃ¥ eftersom hon började vakna mÃ¥nga gÃ¥nger i natten (kanske 10-40minuters intervall) bara för att checka läget – och ett himmelens oljud och grÃ¥t varje gÃ¥ng, innan hon fick upp ögonen ens. Nu sover hon nätterna igenom lugnt dÃ¥ hon är frisk.
Kanske vissa system kan funka, men jag tror de tidigare nämnda utvecklingsstadierna, sjukdomar osv gör att man fÃ¥r räkna med att göra om jobbet ett antal gÃ¥nger. Det gäller nästan allt i familjelivet… Heh. Helheten lever och aktiviteten skall adapteras och familjemedlemmarna anpassas :) I det stora hela tror jag mest pÃ¥ medelvägametoder, som inte lÃ¥ser systemet sÃ¥ att det inte finns nÃ¥gon flexibilitet mera, utan som arbetas in ett steg i taget.
AlltsÃ¥ inga svar bara tankar fick du av mig :) Jag tycker kanske att er Casper ännu är ganska liten, under ett halvt Ã¥r, men eftersom vÃ¥r ”baby” är lÃ¥ngt inne pÃ¥ sitt tredje Ã¥r, lÃ¥ter det som om en halvÃ¥ring är helt för liten för överhuvudtaget nÃ¥n ”träning”… Jaja, tiden gÃ¥r och är svÃ¥r att greppa.
Jag är säker pÃ¥ att ni känner av vad som passar bäst i ert läge. Om bÃ¥da föräldrarna är med pÃ¥ noterna, gÃ¥r det betydligt lättare, vad man än väljer… Bara alla fÃ¥r sova pÃ¥ nÃ¥got sätt och orkar leva livet. Till och med njuta!
Många kramar från oss här i Rönnebo!