Idag ska jag blogga om ett så annorlunda ämne som gravgårdar, eller begravningsplatser, vilket ord som nu är rätt att använda.
Kom just hem från Nykarleby begravningsplats där pappa och jag var och putsat upp min faffas föräldrars och morföräldrars gravstenar samt fammos farbrors gravsten. Farmors farbror Erik Joel Åman dog när han var 2,5 år efter att, vad jag hört, ha svalt en spik. Hans gravsten har jag egentligen aldrig tänkt på förut, men så hittade jag på internet var han var begraven. Han finns begraven helt skilt (inte med sina föräldrar så som man kanske skulle tro) och jag tror inte att någon släkting riktigt har vetat var han legat. Men nu är stenen upputsad och jag ska nog börja besöka också den när jag kommer mig för. Känner väldigt starkt för denna lilla pojke som gick ett så otroligt onödigt öde till mötes.
Det är nÃ¥got visst med begravningsplatser. Där är sÃ¥ otroligt lugnt, vilket ju inte är sÃ¥ konstigt, men det är ett helt eget slags lugn. Man kan inte vara stressad pÃ¥ en gravgÃ¥rd, det gÃ¥r bara inte. Och fast jag gÃ¥r pÃ¥ en helt ny gravgÃ¥rd där jag inte känner nÃ¥gon sÃ¥ är det ändÃ¥ väldigt intressant att bara gÃ¥ runt och titta. Alla personer som finns där pÃ¥ stenarna, bÃ¥de gamla människor, medelÃ¥lders människor och smÃ¥ barn. De gravstenar som jag alltid stannar vid är stenar där smÃ¥ barn är begravda. Det är sÃ¥ intressant att se pÃ¥ dessa gravar, för vissa är fulla med blommor, nallar och stenar med text som ”saknar dig”, medan andra är bortglömda, inga blommor och ser helt övergivna ut.
Det senare ser man oftare hos gravar där barn dött i början på 1900-talet eller tidigare medan man nuförtiden uppmärksammar också gravar med barn som dött riktigt tidigt eller är dödfödda. Förr i världen dog barn ganska ofta i alla möjliga olika sjukdomar och man kunde ju ha hälften av barnaskaran i graven. Men eftersom barn inte dör lika ofta numera så uppmärksammas de på ett annat sätt. Vilket ju förstås är bra. Varje litet liv är värt att minnas.
Andra gravar som jag ofta stannar vid är gravar där folk som man vet begått självmord är begravda. Där går tankarna på ett helt annat sätt. På något sätt så infinner sig inte samma empati som när man besöker andra gravar, vilket ju kanske är ganska klart. Har man begått självmord så har man ju valt döden själv. Men på samma gång så tycker jag så otroligt synd om alla de som begått självmord, att någon måste må så dåligt så att enda utvägen är att ta sitt liv.
Men för att Ã¥tergÃ¥ till själva gravgÃ¥rden. Förr tyckte jag alltid att det var ”äckligt” att gÃ¥ pÃ¥ gravgÃ¥rden, speciellt om man avvek frÃ¥n stigarna, för sÃ¥ fort man gör det sÃ¥ gÃ¥r man ju i princip och trampar pÃ¥ dött folk. Men numera sÃ¥ tänker jag inte alls pÃ¥ det, utan nu när jag gÃ¥r pÃ¥ gravgÃ¥rden sÃ¥ gÃ¥r jag och tänker pÃ¥ hur otroligt lyckligt lottad jag är som lever, och som fÃ¥r ha alla min nära och kära i livet (förutom farmor och farfar <3). Alla de gravar som jag brukar besöka är gravar där gamla släktingar är begravda. Mina föräldrars far- och morföräldrar och släktingar ännu längre bak, och alla är sÃ¥dana som jag aldrig träffat och har nÃ¥gon personlig relation till (förutom min mammas mormor som blev 99 Ã¥r gammal).
PÃ¥ samma gÃ¥ng som en begravning är sÃ¥ otroligt självklart sÃ¥ är det pÃ¥ samma gÃ¥ng en ganska absurd handling. Vi sätter vÃ¥ra anhöriga i en kista och gräver ner dem i jorden. Sedan planterar vi blommor, besöker gravarna, tänder ljus och gÃ¥r och trampar pÃ¥ vÃ¥ra anhöriga. Helt naturligt…tills man börjar tänka pÃ¥ det och inser att det är ganska konstigt egentligen.
För att nu summera detta ganska, i sig, absurda blogginlägg så måste jag säga att en vandring på en gravgård (egentligen vilken som helst) är ett lugnande och avstressande tidsfördriv som jag varmt rekommenderar.
Och tänk er en mörk kväll när en gravgÃ¥rd badar i ljus och lugn…