Tisdag skulle ha varit den dagen när vi annonserade ut att Casper skulle bli storebror, att vi i mars skulle få ett mirakel till. Istället får vi acceptera att vi drabbades att det där tabubelagda, fruktade men ack så vanliga missfallet. I 12 veckor fick vi leva i tron att en ny liten människa skulle födas.
Ultraljudet på tisdag förvandlades snabbt till ett akut besök på mödrapolikliniken redan idag. Jag visste redan innan vad som väntade, men så fanns det ju ändå det där lilla hoppet att det ändå skulle finnas något levande där.
Men det fanns inget alls. Embryot hade inte alls utvecklats och gynekologen uppskattade åldern till ca 5 veckor. Det förklarade dock en hel del. De få graviditetssymtomen jag haft denna gång fick mig att undra, men sen tänkte jag på att alla graviditeter ju är olika. Men nu förstår jag att symtomen var svaga för att det aldrig utvecklats något foster.
Sen är jag också lite fascinerad av hur kroppen fungerar. Den här gången kändes graviditeten inte alls verklig. Visst, det var redan andra gången så allt var ju inte nytt, men ändå, jag tänkte senast igår att jag fortfarande inte riktigt fattat att jag är gravid (vilket jag ju egentligen heller inte var). Tänk att min kropp på något sätt talade om för mig att inte fästa mig för mycket…
Men sorgen finns ju där i alla fall. Trots att där aldrig fanns något barn så har vi ju ändå förlorat något som vi trodde att vi hade. Något som var otroligt efterlängtat och som skulle gjort Casper till en underbar storebror.
MEN, det kommer fler tåg. Skillnaden är nu att det blir lite större åldersskillnad än vad vi hade velat. Men man kan inte alltid få som man vill. Kroppen gör som den vill (och tur är väl egentligen det).
Jag bloggar nu om detta för att jag inte riktigt fattar varför just missfall ska vara så tabu. Det är ju så otroligt vanligt och så otroligt trist, men ändå är det nästan ingen som vill prata om det. Jag vill dock inte hålla det hemligt, det känns mycket bättre att vara öppen och ärlig med varför jag är sjukskriven och varför jag, men största säkerhet, kommer att vara lite mindre positiv än vanligt.
Nu ska vi försöka ta oss igenom detta på bästa sätt.
<3
/ viffslan
Det måste vara en hemsk sorg ni dras med. Även om det är mycket lättare den andra gången man blir gravid att fortsätta leva i vardagen, så är det säkert mycket svårt att acceptera att det aldrig blev något syskon till casper. Jag deltar i sorgen.
Tack! Är tacksam över att det inte var första graviditeten som slutade så här. Nu har vi Casper att glädjas åt varje dag, och det dämpar nog sorgen i alla fall lite.
SÃ¥ jätteledsamt att höra! Beklagar sorgen! OcksÃ¥ jättefint att du vill dela med dig och vÃ¥gar visa livets verklighet – glädje och sorg, lyckande och misslyckande, hopp och förtvivlan – gÃ¥r sida vid sida genom livet. Styrkekramar!
Tack! Det känns bra att folk tycker det är bra att jag berättar. Det bevisar att det är en viktig sak att prata om. Och livet är ju faktiskt inte bara glädje och lycka, trots att vi kanske gärna vill låtsas som det ibland.