Den senaste tiden har jag funderat mycket på hur vi människor är och varför vi alltid måste vara så starka inför andra. Jag tycker tvärtom att styrka många gånger kan vara att visa sig sårbar, att vara ärlig, både mot sig själv och andra.
Härom dagen så kom en kollega in till mig och frågade hur det är, eftersom hon tyckte att jag hade sett lite trött ut. Och det hade hon alldeles rätt i, så jag svarade ju så som man gör att jag bara är trött. Det verkade som om hon väntade sig ännu något svar, men jag kände ju mig bara trött.
Men så här i efterhand när jag tänkt efter så har jag faktiskt känt mig lite ledsen den senaste tiden, och inte enbart trött. Förstås finns tröttheten där efter alla veckor med jobb, revy och en 1 åring i huset. Men dessutom så har jag de senaste dagarna återigen känt mig ledsen över missfallet.
Det dök här i veckan igen upp gravidnyheter från flera personer, och igen en gång var det den där kniven i ryggen som stack till. Och det finns liksom inget man kan göra åt det. Hur mycket man än vill vara okej, så kommer kniven i alla fall.
Och sen känner man sig som en dålig människa som “missunnar†andra barn. Egentligen gör man ju inte det, men eftersom vi människor är ganska egoistiska, så blir ju ens egen avsaknad av barn (eller ett till barn) en slags “missunnsam†känsla jäntemot andra.
Alla dom här känslorna är så hemska att ha i sin kropp, ilskan, sorgen, frustrationen, svartsjukan…och sen tröttheten på det. suck.
En sådan dag idag…
/ viffslan
Kram! <3
Hej igen,
Jag känner så bra igen mig i allt du skriver.
Jag gick på zen coaching förra veckan, det är en slags terapi form. Där lärde jag mig att man måste acceptera alla sina känslor och låta dem få ta den plats de behöver.
Jag har haft svårt att gå vidare efter mitt missfall, eftersom jag inte accepterat min sorg och ilska. Efter coachingen har det känts mycket lättare.
Det är ju klart att man är ledsen, förbannad, svartsjuk och trött, samtidigt som man har en sida i sig som vill gå vidare, en sida som vill fortsätta leva och vara glad.
Mitt tips är att låta dig sörja, acceptera att du sörjer. Acceptera att du är arg, klart man är förbannad. Acceptera att du är svartsjuk, man får vara det! Men, ta också vara på livets goda stunder. Försök se något positivt i varje dag.
Tack för din kommentar!
Det är ju just så där som du skriver, att man måste låta känslorna komma fram. Det har jag nog jobbat mycket med i samband med missfallet. Att faktiskt låta alla de där negativa och hemska känslorna komma fram. För det finns ju en orsak till att de finns, och det är ju inte för att man är en elak eller hemsk människa, men så känns det ju ibland.