Att häva ur sig det mest akuta på bloggen, sedan ta en lång skön promenad med mina tankar och sedan komma hem till många kramar, vackra ord och fina tankar från vänner och bekanta är minsann terapi!
Jag blir lika paff varje gång jag väljer att blogga personligt om något som har med missfallet att göra. Jag får sån otrolig respons. Folk som tycker att det är modigt att våga berätta, folk som tycker att det är bra att jag bryter tystnaden kring dessa teman, och folk som vill dela med sig av sina egna historier, tankar och känslor. TACK FÖR DETTA!
För varje gång jag får sån respons så blir jag ännu mera övertygad om att vi måste sluta smyga med dessa känslor. Vi måste börja prata mera öppet om alla möjliga sorgliga saker här i världen. Död, missfall, missbruk, barnlöshet, våld, ja allt möjligt sorgligt som sker. Det finns så mycket sorg som lever inom oss just på grund av att vi tror att vi är de enda i världen som drabbats av olycka. Sorg som lever på att vi aldrig vågar prata om det. Sorg, som skulle kunna utplånas om vi bara vågade visa oss sårbara.
Under min promenad hade jag ett fint samtal med mig själv och hen där uppe. Jag lyckades sortera mina tankar ganska bra och kände mig styrkt i min tro att allt som sker har en mening.
En mening med allt detta som händer oss är nog att jag ska prata om det. Jag ska vara den som öppet berättar om detta. För alla dom som inte vet och inte förstår så ska jag förklara, och åt dom som lider i tysthet ska jag ge mod att själva våga öppna sig.
Redan den tanken gör mig lite gladare, att jag med min öppenhet kan hjälpa andra. En liten tanke om något större börjar också gro i min hjärna. För så många kommentarer som jag fått visar att det faktiskt finns ett behov av att prata om barnlöshet.
Mina axlar är lägre ner, mitt huvud lite tystare och min själv lite gladare. Så blev kvällen lite ljusare i alla fall!
puss och kram på det <3
/ viffslan