Oj vilken skillnad mellan känslan i kroppen idag och igår.
Igår: hopplöshet, nedstämdhet, trötthet. Arg, ledsen, besviken, misslyckad.
Idag: hoppfull, tacksam, glad, förväntansfull.
Än en gång är jag förbluffad och glad över den respons som jag fick efter mitt senaste blogginlägg. Alla som tar sig tid att kommentera ska ha tack! Vissa visar sitt stöd genom en kommentar eller kram. Andra skickar privata meddelanden med egna historier, tankar och erbjudanden om att lyssna, bjuda på kaffe och finnas där för mig.
Det är så himla fint. Jag blir så rörd.
Delad glädje är dubbel glädje, brukar det ju heta. Nå, jag skulle då säga att delad sorg är halva sorgen. Som jag redan sagt/skrivit, jag tror på detta med att dela med sig av sin sorg. För jag har sett att det finns många som är öppna för att lyssna och många som faktiskt bryr sig och vill finnas till.
Idag har jag kunnat ta nya ord i min mun. Jag har kunnat förlika mig med tanken på att det kan dröja tills nästa barn kommer. Jag har kunnat prata om missfallet utan att den där hemska klumpen i magen dyker upp. Och jag har kunnat njuta av Casper på ett annat sätt.
Många har ju just kommenterat att jag ska vara glad över att ha Casper och njuta av honom. De har så rätt. MEN det är inte det lättaste när motgångar möter en. Självklart är jag varje dag tacksam över att vi har fått Casper och han är ju absolut det finaste man kan tänka sig. Men kom ihåg att barnlängtan också kan vara stor trots att man har barn från förut!
/ viffslan