Med en nyfunnen acceptans kan jag konstatera att idag är dagen när jag skulle ha blivit mammaledig. Och trots att sorgen gör sig påmind så tar acceptansen ändå över.
Istället för att ligga hemma med stor mage och en avslutad sista arbetsdag i bagaget så satt jag på Doulaträff och bekantade mig med en ny graviditetsdagbok. Men visst gick det också, för vi hade det så trevligt.
Men inte kan jag ju heller sticka under stol med att det fortfarande känns i hjärtat när man får höra Doulaberättelser om förlossningar och tänker på att man snart skulle ha varit där själv…
Men glädjen är på väg upp till ytan, den är inte lika djupt begravd längre. Nu kan jag igen gilla andras gravidstatusar utan att först tveka med fingret över gilla-knappen. Jag kan känna glädjen över att någon varit på ultraljud och först efter att jag tryckt gilla känna att jag blir lite ledsen. Så det går framåt :)
Man säger ju att tiden läker alla sår, och till viss del gör den väl det, men jag undrar nog om jag någonsin kommer att komma ifrån sorgen helt…men å andra sidan, måste jag det då?
Lite sådana tankar ikväll, när vi lägger gräsänkekväll 2/6 bakom oss.
<3
/ viffslan