En liten uppdatering om graviditeten kanske är på sin plats. (Trodde ju dock aldrig att jag skulle komma så här långt, men…).
Nu har vi då gått in i vecka 40 (39+1 idag) och det börjar bli rejält tråkigt, tungt och jobbigt. Jag minns inte att jag skulle ha haft så här “leidon†när jag väntade Casper. Men då var allt iofs nytt och vi hade ända till slutet massor att fixa med. Vi målade väl sängen där sista veckan före han kom + skötbord och diverse saker som skulle fixas. Nu har vi ju haft sånt klart hur länge som helst.
En annan sak som jag tror kan påverka den här gången är att vi inte bara väntat i 9 månader, utan faktum är ju att det känns som om vi redan väntat i två år. Det var ju nämligen för ganska exakt två år sedan som vi bestämde oss att nu var det dags att börja försöka få ett syskon till Casper.
Och nu de senaste veckorna har en konstig känsla grott inom mig, samma känsla som månad efter månad kom till mig under den tiden när vi försökte bli gravida. Varje litet tryck eller knyck inom en registrerar man och varje liten rörelse eller känning känns som ett tecken på att något händer. Men icke…
Då, under den tunga perioden när vi försökte bli gravida, då var det ju mensen man inte ville ha. Varje liten känning gjorde ju en på helspänn och man sprang ju på wc för att kolla hur det stod till stup i kvarten. Samma sak händer nu. Men nu är det ju inte mensen jag inte väntar på utan nu vill jag ju ha vattenavgång eller värkar. Men på samma sätt så registrerar man varje lite känning och blir varje gång lika säker på att nu händer det något, men icke…
Lika frustrerad nu som då känner jag mig, men jag får hela tiden försöka påminna mig om att nu kommer det att bli ett barn, det är bara frågan om när. Då visste jag ju inte ens om det någonsin skulle bli flera barn. Men som sagt, frustrationen känns ungefär lika stor.
Nu vet jag ju som sagt att det kommer att komma ett barn, förr eller senare. Och sen är vi ju faktiskt inte ens på bf ännu, vilket är först på söndag. Och om man dessutom tar i beaktande att vårt första bf (som de sedan flyttade bakåt) var 29.4 så betyder ju det nästan en vecka till. Så vad är det som säger att det inte kan bli en majbebis istället. (nej suck, det orkar jag aldrig!)
Det som stör mig (jag är ju en person som bara älskar att ha rätt…) är ju att precis som förra gången så har jag gått och haft en känsla av att även detta barn kommer att komma före beräknat datum. Min intuition sa så när vi väntade Casper också och han kom ju faktiskt i 39+2. Så om denna kille inte behagar komma ut före söndag så är ju min känsla helt fel :(
Sen har magen varit så lågt ner så länge nu så alla har ju gått och sagt att nu kommer det nog när som helst. Och trots att jag VET att man inte ska lyssna för mycket på sånt så vill man ju så gärna tro att nu, nu precis alldeles snart så sker det.
Nåja, nog om det. Lite om själva förlossningen vill jag också skriva. För det blev plötsligt en intressant historia.
Ni som har läst förlossningsberättelsen från förra gången kommer ju kanske ihåg hur det gick då. Att Casper satt fast och efter att jag hade krystat i 2 h så konstaterade de att de måste snitta för att få ut honom. Jag hade ju länge svårt att bearbeta den förlossningen trots att jag ändå kände mig nöjd över hur långt jag kom och att jag fick pröva på hur det kändes att krysta. Men i och med den här graviditeten så kom en massa känslor upp på nytt och jag insåg att jag nog inte riktigt var färdig med Caspers förlossning ännu.
Så valde vi ju att ha en doula med oss (hon som dessutom var vår barnmorska när Casper föddes) och när jag nu pratat med henne och fått utrett alla begrepp så börjar jag kunna ta det där steget mot “closure†med vår första förlossning.
Problemet med att Casper satt fast var att han låg i s.k. vidöppen bjudning. Det betyder att istället för att ligga med ryggen utåt mot min mage så låg han med ryggen mot min rygg. En sådan bjudning leder till att det behövs lite mera utrymme för att barnet ska kunna födas eftersom huvudet inte passerar optimalt (barnet kan inte böja huvudet bakåt som hjälp för att ta sig ut).
Här ser man två bilder på skillnaden mellan en anterior (den optimala kronbjudningen) och en posterior (vidöppen bjudning) baby.
När vi var på ultraljud här för två veckor sedan så visade det sig att även denna baby ligger i vidöppet läge. Då blev jag ju extra nervös inför förlossningen. Jag hade ju varit så säker på att denna gång blir det inte snitt och det kommer att gå precis som vi vill. Men så får man beskedet att detta ser lika “illa†ut som förra gången. Suck.
Men så började jag läsa på och insåg att det föds otaliga bebisar i vidöppet läge, och chansen att kunna föda normalt även med en posterior baby är större om man är omföderska, så fördel där :)
Så nu känner jag mig ändå övertygad om att jag kan föda normalt, om nu bara denna baby inte kilar sig fast så som Casper gjorde. Men ännu i torsdags på rådgivningsbesöket så var huvudet ännu inte fixerat, så då tänker jag att det bådar gott (alltså för att babyn inte sitter fast sen när han ska ut).
Sen när jag läste vidare kring just den här vidöppna bjudningen så stod det att en orsak till att bebisarna lägger sig i denna ofördelaktiga bjudningen kan vara formen på mammans bäcken. Jasså, tänkte jag, där kanske vi har förklaringen. För vad är nu oddsen att två bebisar av två lägger sig på samma sätt om det inte finns en orsak bakom det. Nu vet jag ju inte om det är mitt bäcken som är orsaken, men det låter ju logiskt. (Och det finns ju olika slags bäckentyper).
I och med att det här med bäckentyp kom upp (och även vår doula trodde att det kan vara orsaken) så känner jag att jag nu äntligen kan bearbeta klart Caspers förlossning. Det var på något sätt den sista pusselbiten som fattades. Något som förklarar att det blev som det blev, att det inte var jag som var “dålig†eller att det var något fel på mig som kvinna (jag vet, de tankarna låter konstiga, men sådana tankar kommer ju faktiskt upp). För en bäckentyp är ju inte ett fel, det är ju hur man är, det kan jag inte göra något åt.
Och när jag då äntligen kunde “lämna†vår första förlossning bakom mig så kändes det inte lika viktigt att denna förlossning blir en dröm. Visst, jag hoppas fortfarande på en normal vaginal förlossning som vi klarar oss igenom utan medicinsk smärtlindring, men det där kejsarsnittet känns inte lika “farligt†längre. Blir det nödvändigt med ett snitt så kan jag leva med det, och den tanken skänker mig mycket ro inför förlossningen.
För det absolut viktigaste är ju att barnet kommer ut friskt och starkt, och gör han inte det via en vaginal förlossning så måste det ju bli snitt.
För nån vecka sen var vi på profylaxkurs för att uppdatera våra kunskaper och trots att det var mycket som var bekant från förra gången vi gick kursen så gav det ändå lite nya tankar och insikter. T.ex. detta med att ha en målbild. Maria som höll kursen påpekade att vi inte bara ska ha som målbild att barnet kommer ut (för det kommer ju också flera skeden efter det, att moderkakan ska ut är ju t.ex. en sak) utan lägg målbilden lite längre bort i framtiden. Och jag har kommit fram till vad min målbild ska vara. Tårögd bara av att tänka på den bilden så har jag bestämt mig att min målbild ska vara när Casper första gången får träffa sin lillebror. Det tror jag kommer att vara en otroligt känslofylld stund <3
Och med den bilden i huvudet så spelar det inte så stor roll hur vi kommit dit. Det viktiga är ATT vi kommer dit, och det gör vi ju förr eller senare. Så nu är det bara att fortsätta vänta…och vänta…och vänta…
/ viffslan