40+1. Aldrig hade jag trott att det skulle ta så här länge den här gången. För två veckor sen kändes det som att han kunnat komma när som helst men nu så känner jag ju nästan ingenting. Vissa kvällar sätter värkarnetet igång men så klingar det av lika hastigt som det kom. Man blir lika lurad varje gång.
Men egentligen känner jag mig ganska lugn ändÃ¥. Det enda som stressar mig nu är att min egen födelsedag snart är här. Jag vill ju sÃ¥ gärna att lillen ska fÃ¥ en egen födelsedag, men varje dag som gÃ¥r sÃ¥ betyder ju en dag närmare den 28.4. Visst kan han komma ännu senare ocksÃ¥, men detta skulle ju inte vara nÃ¥gon majbebis…
Men, som jag konstaterat förut, ingen man kan göra något åt, han kommer när han är redo. Idag har jag dock försökt städa ut honom, och med två akupunkturbehandlingr i bagaget så måtte han nu snart vilja komma ut.
-langväntton-
/ viffslan