Lucka 13 – Lucia
Trots att jag idag varit och avnjutit Lucia i Nykarleby så tänker jag inte skriva det. Utan jag tänkte istället prata luciaminnen. December 2005 var en väldigt intressant, rolig och viktig tid i mitt liv. Jag blev vald till tärna i Nykarleby det året. Lucia det året blev en av mina bästa vänner och den andra tärnan en helt underbar person som vi hade otroligt roligt tillsammans med. Vi var liksom en oslagbar trio.
Vi hade en otroligt rolig tid med mÃ¥nga fina minnen. Det första minnet är frÃ¥n vÃ¥r första ”keikka”. Tre dagar före själva lucia-dagen sÃ¥ hade vi en ”keikka” vid Juthbacka och vi hade med vÃ¥r lucia-musiker övat in ett program som vi kanske inte riktigt tyckte att passade, sÃ¥ i bilen till ”keikkan” övade vi in en tvÃ¥stämmig ny sÃ¥ng som vi sedan uppträdde med.
Det var sÃ¥ vi gjorde, körde vÃ¥rt eget race. Vi ändrade pÃ¥ repertoaren enligt tillfälle, vi hade ett program för ”vuxna” tillställningar och ett program för ”barn” tillställningar. Sedan hade vi ocksÃ¥ ett speciellt program när vi lussade pÃ¥ Ã¥ldringshem och sjukhuset.
Men Ã¥ter till minnena. Alla bilresor var himla roliga. Vi sjöng pÃ¥ vÃ¥ra sÃ¥nger, testade nya stämmor och hade allmänt trevligt. Och väl framme pÃ¥ vÃ¥ra ”keikkor” sÃ¥ var det ju för det mesta samma procedur, men pÃ¥ nÃ¥got sätt sÃ¥ lyckades vi ändÃ¥ alltid ha sÃ¥ himla roligt.
Ett av de bästa minnena som jag har från vår tid är när vi på bädden gick runt och sjöng Stilla Natt 3-stämmigt. I två av rummen låg människor för döden och att få se deras anhöriga som rördes till tårar av vår sång (och hela situationen) var helt magiskt, fast på ett underligt sätt.
Men det allra bästa minnet är när vi efter slutfört uppdrag fick säga om det var någon anhörig eller bekant som vi ville lussa för. Jag kom då på att det skulle vara roligt att lussa för min farmors faster som bodde ensam i en liten stuga och som jag träffade så där ibland. Så då for vi till hennes lilla stuga och lussade för henne. Och hon blev så glad! Vi sjöng och jag fick presentera de andra två.
Men det absolut mest speciella med den ”keikkan” var att det var sista gÃ¥ngen som jag sÃ¥g min farmors faster. Hon dog tvÃ¥ mÃ¥nader efterÃ¥t och jag hade inte ens möjlighet att medverka pÃ¥ begravningen. SÃ¥ mitt sista minne med faster Greta blev när vi lussade för henne personligen i hennes eget hem. Och det är nog ett av de finaste minnena ever. Att jag som sista sak jag gjorde för henne i livet fick glädja henne med omtanke och skönsÃ¥ng.
fina minnen ska vårdas
/ viffslan