Och kampen den fortsätter… Kampen för att bli flera i familjen. VÃ¥r egen kamp blir alltid mera pÃ¥taglig när det igen en gÃ¥ng börjar hagla ultraljudsbilder i ens sociala flöde. Det är ju självklart roligt med nya gosiga bebisar, men varför kan inte vi fÃ¥ vara med, igen.
Det där psykbrytet blir alltid så mycket närmare när andras graviditeter kryper nära inpå. Det som borde vara det roligaste, härligaste och underbaraste blir istället en klump i magen och ett gissel i huvudet som konstant ligger och gnager.
Jag jobbar hela tiden med mina tankar och känslor kring detta. I höstas när en kollega berättade att hon väntade barn så var min första tanke: nej men vad kul! Och jag ska säga er att det var första gången sedan hösten 2014, alltså första gången på 3 år, som min första tanke var enbart positiv. I tre år hade min första reaktion på någon annans graviditet innehållit tankar som nej, varför, orättvist o.s.v. Men så plötsligt i höstas så var min första tanke faktiskt positiv. Vad kul! Det tog mig tre år att komma dit och det kändes helt underbart. Att kunna glädjas åt andra utan att behöva gräva ner sig i sin egen sorg.
Det var en vändpunkt. En punkt där jag insÃ¥g att mitt psyke är ”helat”. Att jag kunnat släppa stressen över att själv bli gravid.
Men det var då.
Nu har det redan gått flera månader sedan den höstdagen. Flera månader av misslyckande, besvikelser, av tårar som sväljs, av klumpar i magen som motas bort. Som måste motas bort för att kunna få vardagen att fungera. Jag kan inte tillåta mig att varje månad bryta ihop, trots att det ibland känns som det enda rätta.
För jag skulle sÃ¥ in i norden vilja bli av med känslan av att vilja lägga mig ner och grÃ¥ta varje gÃ¥ng nÃ¥gon vän eller bekant ”outar” att de väntar barn. SÃ¥ ska det ju inte vara. DÃ¥ ska man ju glädjas tillsammans.
Jag tror att det är svårt för andra att förstå vad jag går igenom. Jag tror att min man också har svårt att förstå. För som jag så många gånger skrivit förr, det är inte hans kropp som ska bli gravid. Det är inte hans psyke som går igenom hopp och besvikelse om vartannat, månad efter månad. Han vet ju nog vad jag går igenom, men han kan ändå inte på djupet förstå hur det känns. Och det tror jag ingen kan som inte går eller gått igenom en liknande process.
Och som jag också många gånger förr skrivit: vi är lyckligt lottade som välsignats med två barn. Och jag är otroligt tacksam, men längtan efter mera finns där i alla fall. Och den ökar i styrka hela tiden. Och så det där dåliga samvetet över att känna så här starkt när jag vet att det finns folk som kämpar i åratal och kanske ändå aldrig lyckas.
Fast längtan efter barn är inget man bara kan stänga av. Jag menar, ens eget kött och blod som man fÃ¥r älska och vÃ¥rda av hela sitt hjärta. Det om nÃ¥got är ju Livet! Och trots att jag redan har bÃ¥de man och tvÃ¥ barn att älska sÃ¥ känner jag sÃ¥ himla starkt att det finns rum för flera <3 MÃ¥nga fler…
Är det nu nÃ¥gon som gÃ¥r igenom en liknande process (eller gÃ¥tt igenom) och vill träffas över en kopp ”kaffe” sÃ¥ skulle det inte vara sÃ¥ dumt att fÃ¥ prata av sig lite ;)
Ta kontakt i så fall!
kärlek till er alla
/ viffslan