om sommarpratet, som kunde varit mitt

Jag hade tänkt lyssna på alla årets sommarpratare. När jag nu faktiskt har semester och tid att lyssna. Men så var det ju det där med fungerande radio. En bagatell egentligen, men ändå något som tog sig tid att fixa. Så idag plockade jag ner en radio, hittade en sladd som passade och satte på. Dött. Jaha, inte idag heller, tänkte jag.

Men sÃ¥ kom Emil hem och plötsligt sÃ¥ funkade den (sÃ¥ typiskt!). Jag kollade klockan och sÃ¥g att det var 18.06, alltsÃ¥ skulle jag hinna lyssna pÃ¥ dagens sommarprat. Han fick ratta in rätt kanal och Karin Erlandssons röst nÃ¥dde mig. Aha, det var hon idag, tänkte jag och blev glad. Visste inte vad hon skulle tala om, men sÃ¥ plötsligt nämnde hon orden längtan, tredje barn, sekundär barnlöshet, och mina öron blev stora. Fatta att det var just det sommarpratet som kom just idag…

…

Första delen av hennes sommarprat kunde ha varit mina egna ord. Allt fanns där, sorgen, frustrationen, uppgivenheten, ilskan…men framförallt längtan! Genom hela sommarpratet var det just längtan som jag fastnade för. Hon beskrev den sÃ¥ fint, som den drivkraft den faktiskt är. Och hon beskrev sÃ¥ enkelt vad den där längtan är. I deras fall är det vetskapen om att det saknas en person i familjen, inte bara vid köksbordet, utan ocksÃ¥ i deras famnar!

Det är ju precis så jag känner också. Vår familj består inte bara av mamma, pappa och två pojkar. Jag känner det så starkt. Här är det meningen att det ska finnas flera, hur många är sedan en annan sak. Och på vilket sätt den/de kommer att komma till oss kan vi inte ännu veta. Kanske blir det inte fler biologiska barn. Kanske kommer även vi till den punkten som Karin och hennes man, att man inte orkar gå den vägen längre, utan väljer att adoptera. För som Karin säger, när man väl blivit godkänd är det inte en fråga om OM, utan NÄR, man ska få barnet. Att försöka på naturlig väg år ut och år in kommer aldrig att ge den garantin.

Men som sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger förr tampas jag med tankar som ”hur länge ska man orka”. Det är inte sÃ¥ att jag hÃ¥ller pÃ¥ att ge upp, vi har faktiskt bara försökt med nummer tre i drygt ett Ã¥r ännu, men i alla fall. Men om det fortsätter att misslyckas mÃ¥nad efter mÃ¥nad sÃ¥ är ocksÃ¥ även vi snart framme vid att prata Ã¥ratal av misslyckanden. Ã…ratal av försök att utöka familjen.

Jag frågade Emil om inte prästen vid vigselsamtalet hade frågat om vi kunde tänka oss att adoptera ifall vi inte kunde få egna barn (han hade iaf frågat hur vi ställer oss till otrohet, om vi kan förlåta sånt, det minns jag), men ingen av oss kom riktigt exakt ihåg. Men jag har ett svagt minne av något sådant. Jag minns dock inte alls vad jag hade svarat på en sådan fråga då.

För vad svarar man pÃ¥ en sÃ¥dan frÃ¥ga när man inte ens har börjat försöka fÃ¥ barn. När barn är nÃ¥got som känns som en självklarhet. När det inte finns pÃ¥ kartan att man inte skulle lyckas ”skaffa” den familj man drömmer om. Självklart adopterar vi om det blir aktuellt.

Idag är nog inte svaret lika självklart. Jag har ju nog vetat att en adoption inte är något som man lättvindigt och snabbt går igenom, men att höra Karin beskriva det så i detalj vad ärligt talat ganska hemskt. Att det ska grävas i allt och alla, att man ska undersökas från topp till tå. Svara på frågor som hur ofta man har sex, hur ekonomin ser ut, om man är frisk i huvudet o.s.v. Att behöva bli godkänd. Och vad säger man till de barnen man redan har om man inte blir godkänd. Sorry, era föräldrar duger tydligen inte som föräldrar, men lycka till i livet! (Haha, skämt o sido).

Nu är ju inte adoption alls pÃ¥ tapeten för vÃ¥r del. Inte heller har vi gjort nÃ¥gra fertilitetsutredningar. Vi är inte där än. Jag tror fortfarande att detta kommer att lyckas. Men trots min stenhÃ¥rda tro pÃ¥ att detta lyckas, samt ett hopp och en längtan som brinner starkt inom mig sÃ¥ är det som att nÃ¥gon vill att jag ska öppna dörren till andra vägar. Som att nÃ¥gon försöker säga mig att det gÃ¥r att tänka pÃ¥ de här sakerna, bara utifall att. Bara för att lÃ¥ta tankarna gro och för att vara förberedd…ifall det inte lyckas.

Vi skiljer oss ocksÃ¥ frÃ¥n Karin och hennes man pÃ¥ det sättet att vi även kämpade för vÃ¥rt andra barn. Även Ludwig tog över ett Ã¥r pÃ¥ sig (inklusive missfallet), sÃ¥ i det avseendet är det precis lika nu. Det gör mig bÃ¥de lugnad och frustrerad. Lugnad för att det ju ändÃ¥ gick förra gÃ¥ngen, men frustrerad över att det även denna gÃ¥ng ska vara en kamp. Och sÃ¥ tänker jag att kommer det varje gÃ¥ng att vara sÃ¥ här. Tänk om vi lyckas fÃ¥ ett tredje barn och vill ha ett fjärde, och sÃ¥ ska det vara detta förbaskade kämpande dÃ¥, igen…

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Vad jag fastnar för i Karins sommarprat är också att hon vågar prata om det här med längtan efter ett barn (när man inte har några från tidigare) och längtan efter ett till barn. Längtan för oss som har barn från förut är inte sämre, men annorlunda. Vi är redan mammor, det är inte dom. För trots att vi alla längtar efter samma sak så har vi något som dom inte har, barn.

Men hon säger också precis det som jag behöver höra, att vår längtan inte är ful och självisk. Att vi inte är dåliga mammor som inte älskar våra barn tillräckligt mycket för att vara nöjda. För det handlar inte om det. Det handlar ju om precis det motsatta, här finns kärlek för flera (jag vet att det låter superädelt och skrytigt, men det är ju så).

Har ärligt talat inte tänkt så mycket på detta nu. Jag har faktiskt kunna ta dagen som den kommer och konstatera fakta. Inte denna gången heller. Men det är klart att längtan och sorgen finns där, och ibland bubblar den upp starkare än vanligt. Men med Karins sommarprat i ryggen så känner jag mig stärkt. Jag inser att jag får ha äckliga, fula och hemska tankar om saker och ting. Jag får brottas med känslorna och med avundsjukan. För jag gör det av kärlek. Av kärlek till vårt tredje barn. Jag vet att du finns där och jag vet att du blir till när tiden är inne, men låt det vara nu! 

/ viffslan

P.S. Tack Karin för att jag aldrig kommer att få sommarprata. Du har redan sagt allt jag skulle säga ;)