Uppmuntrad av vÃ¥rt underbara ”Längtans café” tänkte jag att jag skulle blogga lite intensivare och skriva lite om olika tankar och citat som har med infertilitet att göra. Kom ihÃ¥g att Ã¥sikterna och erfarenheterna är mina personliga. Andra kan uppleva pÃ¥ andra sätt.
Detta första citat är sÃ¥ passande, och tangerar ocksÃ¥ dagens tema i bloggen. Tänkte nämligen skriva om den absolut fulaste och äckligaste känslan som dyker upp när man själv har svÃ¥rt att bli gravid. Den där känslan av avund och missunnsamhet. När man tänker ”varför de och inte jag”.
Men det är ju inte alls så man egentligen tycker. Självklart är jag glad åt varje graviditet och varje barn som föds, men ändå känns det så illa inombords.
För mig är det värsta just nu alla de som väntar sitt tredje barn, och speciellt jobbigt är det om de fÃ¥tt sitt första barn efter oss. DÃ¥ gÃ¥r min hjärna bananas och blir liksom ”hallÃ¥, vi var faktiskt först pÃ¥ tÃ¥get”. Ibland känns det som att de fuskar, som att vi är först i kön. Men sÃ¥ känns det genast bättre om de är lite äldre än oss, för dÃ¥ tänker jag sÃ¥ där logiskt att vi ju faktiskt har mera fertil tid kvar…förhoppningsvis.
Det som också är jobbigt är att få gravidbesked via andra. Det är alltid lättare att ta dem om de kommer från personen själv, och helst i skrift. Och helst så tidigt som möjligt, så att man hinner vänja sig.
Jag hoppas att de som jag känner inte har känt att jag undviker dem eller inte gläds med dem, men ibland orkar man bara inte vara aktiv i andras graviditeter. Jag har också några gånger valt att skriva till vänner att jag gläds för deras skulle men att jag inte kommer att fråga något, just för att det gör för ont.
Ibland har jag också svårt att kommentera på sociala medier, både på gravidbesked och babybesked. Jag kan gilla inlägget eller bilden, men ibland är en kommentar för svår att skriva.
Och allt bottnar ju i citat i början av inlägget.
It is not because you are not happy for them,
but because you are sad for you.
Och det är sÃ¥ ofta ”the sadness” som drar det längre strÃ¥et, den känslan som ligger ytligare. Den där glädjen är sÃ¥ mycket svÃ¥rare att gräva fram.
Och som jag skrev i början så är just den här känslan den mest beska och obehagliga som jag har upplevt. Avund, missunnsamhet. Så otroligt äckliga ord. Jag vill inte vara en människa som känner de känslorna. Jag vill inte att det är de känslorna som ligger överst. Men glädjen ligger långt ner såna gånger. Ibland är man stark nog att gräva fram den, ibland inte. Och då måste man bara acceptera det. Att även äckliga känslor måste få finnas.
Men jag är inte riktigt där än. Jag kan inte riktigt acceptera de fulaste känslorna, jag skäms över dem. Och skammen är också ful. För att skämmas över sina känslor är helt värdelöst. För du kan inte styra dina känslor. De lever sitt eget liv.
Men jag fortsätter gräva.
/ viffslan