Det här får bli dagens tanke. Det där tunga i att det inte blir som man tänkt sig. Citatet här ovanför tycker jag passar in både på primärt och sekundärt barnlösa. Oavsett om man har barn eller inte så är det ju ett hål vi talar om. Ett hål som man vill fylla med ett barn (till).
Jag har skrivit om det förr, det där att två barn ju inte är fem barn. Så är det bara, 2 är inte lika med 5. Och jag som i många år har föreställt mig en familj med fem barn känner ju att två är alldeles för lite, trots att de två vi har ju är 100% alldeles fantastiska och tillräckliga i sig.
När jag var där i början av tonåren så gillade jag att skriva ner mina framtida familjer, hur många barn jag skulle, när de skulle födas och vad de skulle heta. Barnen var ganska länge fyra till antalet, men längre upp i tonåren blev de fem till antalet, alltid två pojkar och tre flickor (haha, som att man skulle kunna beställa det). Några år efter det var de plötsligt sex till antalet och jag var på riktigt helt okej med tanken på att man skulle kunna ha sex barn. När Emil och jag sedan talade om barn så konstaterade vi ganska snabbt att vi båda ville ha många barn, men 4-5 var nog det vi landade på.
Jag har fortfarande en dröm om att få fem barn, men realiteten börjar komma emot och jag började för nåt år sen vänja mig vid tanken på att fyra barn är det vi ska sikta på, att det inte kommer att bli fem. Och nu, när vi riktigt snart kliver över tröskeln till två år av försök för vårt tredje barn, så börjar det där tredje barnet kännas som en dröm. Det börjar kännas som att tre barn är vad vår familj kommer att få.
Och det känns bÃ¥de skönt och hemskt pÃ¥ samma gÃ¥ng. Skönt för att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt kan tänka mig ett fulländat liv med ”bara” tre barn, men ocksÃ¥ hemskt ifall det är sÃ¥ livet blir, att vÃ¥r dröm och fem barn plötsligt blev ”bara” tre. Att den tanke man haft om sitt liv och sin familj blir sÃ¥ annorlunda.
För tre barn kommer vi Ã¥tminstone att fÃ¥. Det känner jag sÃ¥ starkt inom mig. För om det finns en unik smärta i hjärtat som kommer av barn som inte blir till, sÃ¥ har jag ocksÃ¥ en till alldeles speciell känsla inom mig. Jag känner att ute i universum finns en dotter som bara väntar pÃ¥ att fÃ¥ komma till oss. En känsla av en själ nÃ¥nstans som kommer att bli vÃ¥r dotter. En helt crazy känsla som säkert är jättesvÃ¥r att kunna föreställa sig. Jag har ocksÃ¥ börjat känna att hon kommer närmare, sÃ¥ snart mÃ¥ste det helt enkelt ske…
Men för att Ã¥tergÃ¥ till citatet i början. Att varje mÃ¥nad ge sig själv och sitt hjärta utrymme för ett barn, och sen förblir den där platsen tom, mÃ¥nad efter mÃ¥nad efter mÃ¥nad… Det gör ONT! Därför tror jag ocksÃ¥ att det liksom mig finns massor med kvinnor där ute som varje mÃ¥nad försöker att inte öppna hjärtat för mycket, att försöka hÃ¥lla tillbaka, men sen inser att det inte gÃ¥r. För hjärtat är öppet ändÃ¥, längtan är sÃ¥ stark och kärleken till det barn man tänkt pÃ¥ sÃ¥ länge är starkare än allt annat.
Och som avslutning till detta inlägg vill jag lyfta styrkan hos oss kvinnor! Att varje månad öppna sitt hjärta för den där längtan och kärleken, att låta hoppet ta över, för att sedan månad efter månad bli emotionellt slagen till marken, det är styrka! Att vara med om det varje månad och ändå fortsätta med sitt liv, det är styrka! Att kunna vara en närvarande fru, partner, mamma, dotter, vän och kollega, trots att smärtan väller upp var och varannan månad, det är styrka!
Och det är den styrkan som gör att vi inte ger upp, att vi fortsätter kämpa, längta och hoppas. För plötsligt blir det där barnet till. För de allra flesta är det ju ändå så, att det förr eller senare händer. Men vägen dit är jobbig. Så jävla jobbig.
Så alla ni som kämpar!
Ni är såå starka!
Ni är verkliga kämpar!
Ge inte upp!
/ viffslan
P.S. med 30 dagar kvar till 30-Ã¥rsdagen börjar t.o.m. jag fÃ¥ lite Ã¥ldersnoja. Jag som aldrig stressat över the big 30. Men sÃ¥ där fertilitetsmässigt börjar en liten stressklocka ticka nu…