2019. Vilket år. Jag skrev i årskrönikan över 2018 att jag kände ångest över det nya året, ångest över 2019. Och så rätt jag hade. Ångesten fanns med under hela året, men under de sista 3 månaderna blev den riktigt påtaglig.
Men vi börjar från början.
Januari: Besök av Sara från Hesa. Doulabebis, min sjätte <3. Intervjuad av ÖT. Förskoleinskrivning för Casper. Vi var mycket ute, och Emil och jag var på Karlebyrevyn. SI-praktiken kom igång och jag försökte hitta tid att studera.
Februari: Med Sandins klanen på Byarevyn i Oravais. Friluftsdag i Vörå med Mirkas personal, och Casper testade på att åka slalom. Vi startade upp Längtans Café i Jakobstad <3 och Ludwig skidade första Onnis Rundan medan Casper låg sjuk hemma. Så blev jag en erfarenhet rikare när jag för första gången körde i diket.
Mars: Praktik både i Seinäjoki och Larsmo, jobb, förkylning och Purmorevyn. Och så for vi med Casper på teater i Smedsby, LasseMajas detektivbyrå, vilket var väldigt spännande :) Mars var också månaden när jag tog mod till mig och kontaktade vården för att begära en fertilitetsutredning. (Och mer om det i slutet av inlägget).
April inleddes med två dagar skolning i Åbo för min del. Sen i mitten av april for jag och Casper på tumisresa till Helsingfors för att hälsa på hans fadder Sara. En härlig vårresa med HopLop, Heureka och legobygge. Sen var det riksdagsval, 95-årskalas och Babben Larsson i Nykarleby. Och sen, Ludwigs 3-årsdag följt av min 30-årsdag. The big 30 :) Och hela april var så underbart vårlik. Jag inledde barfotasäsongen den 25.4 och det var ovanligt minsann!
Maj var omväxlande med både snö och sommarväder. Vi njöt av att tillbringa lite tid i Purmo, vi hade två underbara konserter med orkestern, Casper fyllde 6 år och vi hade gemensamt kalas för båda killarna, vilket ju alltid är lika trevligt. Och så slutade Casper dagis. Den där dagen när jag hämtade hem honom för sista gången, oj, vilka klumpar i halsen. En ny era nalkades och det var faktiskt ganska känslosamt.
Juni var en intensiv månad. Lite mindre på jobbet innan semestern hägrade där kring midsommar. Den 15.6 hade jag stor 30-årsfest och det var en helt fantastisk dag som jag lever länge på. Vi var mycket i Purmo och där njuter vi alltid lika mycket. Så hade jag ett doulauppdrag och fick vara med om ännu en förlossning, när min sjunde doulabebis såg dagens ljus. Dagen efter var det bröllop när Emils syster gifte sig. Också det en oförglömlig dag.
Så kom då den klassiska semestermånaden, juli. Och oj vad mycket vi hann med, inser jag nu när jag tittar tillbaka. Det var knatteträningar varje vecka som jag ansvarade för, och så var det målartalko vid Uf som jag var med och ordnade. Sen var det Purmohäng, Sandinshäng, Purmorundan och teater i Purmo. Så tog vi en tur till Boden för att hälsa på Emma-Maria och Per och där hade vi trevliga dagar. Så blev det mera sommarteater i Kimo och så Jeppo Byadagar med Grändenrundan och Knatterundan (för barnen). Mera Purmo med Sverigesläktingarna på besök, lite friidrottstävlingar för Casper och orkesterkonsert på Jakobs dagar. En sommarmånad med allt vad det innebär :)
Augusti, när vardagen åter hägrade. Pojkarna for iväg med fammo på husbilstur och vi firade 7-årig bröllopsdag i Storkyro. Sjöng på bröllop tillsammans med svägerskan. Och sen började jag jobba igen. Och Casper började förskolan!! Ett stort steg för hela familjen. Så var Emil, Casper och jag med i Toughest Family i Vörå, vilket var otroligt kul.
Sen kom då dagen för vårt läkarbesök i Kokkola och vår fertilitetsutredning. På första besöket hittade de nu inget uppenbart som skulle vara problem utan de pratade om oförklarlig sekundär barnlöshet. Men efter att ha varit på undersökning av äggledarna så lät det annorlunda. Då var äggledarna plötsligt inte alls så bra i skick som de borde och det började pratas om IVF. (Och mer om det i slutet av inlägget). Augusti avslutades i Purmo och Emil och jag fixade ett av sommarens mål när vi gick halva Utterleden.
September flöt sedan på ganska bra med jobb, orkester, bärplockning, Sandinshäng i Purmo, frissabesök, vardag och friluftsdag i Vörå. Jag hade SI-praktik och läste litteratur på samma gång som jag försökte få ihop mina skriftliga uppgifter.
SÃ¥ kom oktober. En riktig skitmÃ¥nad som började pÃ¥ det allra värsta sättet. Den 1.10 dog en trebarnsmamma här i byn och lämnade barn, familj och hela byn i en oändlig sorg. Ingen av oss förstod oss pÃ¥ livet i den stunden, och jag själv fick bÃ¥de en dödsÃ¥ngest och en tacksamhet i kroppen. Väldigt olika och svÃ¥rhanterbara känslor. Hela oktober var jag pÃ¥ nÃ¥got sätt mera närvarande med mina barn, bara för att man fick se sÃ¥ tydligt att man aldrig, aldrig vet när det tar slut. Men vardagen rullade pÃ¥ med jobb, studier, dyrbara stunder med barnen, personalkryssning till UmeÃ¥, utearbete i trädgÃ¥rden, lÃ¥nga kvällspromenader och mycket poddlyssnande. Uppskattad Makeridag här i byn. I slutet av oktober fick jag igen en gÃ¥ng en massa olika symtom (bl.a. andningssvÃ¥righeter, sväljningssvÃ¥righeter, tryck i bröstet, huvudvärk, trötthet, aptitlöshet, apati). Den här gÃ¥ngen kunde jag ganska snabbt identifiera dem som stressrelaterade och tog kontakt med arbetshälsovÃ¥rden. Men pÃ¥ samma gÃ¥ng sÃ¥ fick jag sÃ¥n Ã¥ngest över att det kanske ändÃ¥ var nÃ¥got allvarligt. I samma veva fick jag nämligen veta om en kvinna i min Ã¥lder som dog ganska plötsligt efter en kort tids sjukdom, och det väckte en massa Ã¥ngestfyllda tankar inom mig. Tänk om jag faktiskt har cancer…tänk om jag faktiskt fÃ¥r en hjärtattack…tänk om jag har nÃ¥got annat hemsk som gör att jag plötsligt dör ifrÃ¥n min familj. Usch, Ã¥ngest är nog bland det värsta som finns.
November fortsatte vara tung och ångestfylld. SI-uppgifterna skulle vara klara, jobbet skulle göras och barnen krävde ju sin del av min uppmärksamhet och tid. Den 1.11 hölls i Nykarleby kyrka en mässa, En tom famn, som jag varit med och ordnat. En helt fantastisk kväll där vi fick samlas kring våra tomma famnar, oavsett orsak. Missfall, barnlöshet, förlusten av ett barn m.m. Ännu ett tillfälle där jag fick vara med och känna att jag, men min historia, kan göra skillnad. Att jag än en gång kan vara med och lyfta detta svåra ämne.
SÃ¥ Ã¥kte jag i mitten pÃ¥ november pÃ¥ en dunderförkylning och lÃ¥g däckad tre dagar. Och 27.11 tog Emils moffa sitt sista andetag. Jag har i mÃ¥nga Ã¥rskrönikor skrivit om hur vi skonats frÃ¥n dödsfall i den närmaste släkten, men i Ã¥r blev det ett sÃ¥nt. Men vÃ¥ra mor- och farföräldrar börjar ju bli till Ã¥ren sÃ¥ det är bara att inse att dödsfall kommer att drabba oss. Emils moffa blev ändÃ¥ nästan 92 Ã¥r. November avslutade vi med att ta Casper med pÃ¥ KAJ’s jubileumskonsert i Botniahallen. Helt fantastiskt!
SÃ¥ kom december. En väldigt annorlunda december i Ã¥r. Redan den första dagen Ã¥kte jag ner till Ã…bo för att studera de sista tvÃ¥ närstudieveckorna. Och just pÃ¥ grund av Ã…boveckorna sÃ¥ blev december inte den adventstid som det brukar vara. Jag hade svÃ¥rt att fÃ¥ tag pÃ¥ julkänslan. Hem till helgen och pepparkaksbak hos svärmor som vi brukar. Och sen tillbaka till Ã…bo igen. Kunde inte ens vara hemma pÃ¥ Emils födelsedag… I slutet av den sista Ã…boveckan blev de sjuka där hemma, och när jag kom hem hann jag vara en dag pÃ¥ jobb innan jag ocksÃ¥ lÃ¥g däckad. SÃ¥ höstterminen avslutades lite si som sÃ¥. Och när jag väl hade hämtat mig frÃ¥n febersjukan sÃ¥ gav min kropp nästan upp. Jag var sÃ¥ otroligt trött.
Begravningen av Emils moffa och julhelgen klarades av med nöd och näppe. De runt omkring mig höll mig ändå uppe på något sätt, men sen när mellandagarna kom var jag totalt däckad. Ingen ork, ingen motivation till annat än att ligga på soffan och läsa eller se på TV. Ingen matlust. Och inte blev jag piggare av att sova, sova, sova heller. Nyårsaftonen var pyttelite bättre, men har nog aldrig varit så nere något nyår förr. På nyårsdagen for jag till jouren och dagen efter till arbetshälsovården. Och sakta men säkert blev jag bättre. Några dagar sjukskrivning fick jag så att jag kunde förlänga jullovet, men sedan började jag jobba igen.
Så även detta år har varit en riktig berg-och dalbana. På det stora hela kanske ändå ett lite bättre år än 2019, men det slutade sämre. Får ändå konstatera att jag ser mera fram emot 2020 än vad jag gjorde med 2019, så det känns skönt. 2020 ska också bli ett år när jag ännu mera än förut ska känna efter hur min kropp är, hur jag reagerar på vardagen och livet,och vad min kropp säger mig.
Självklart har ju barnlängtan följt oss även detta Ã¥r och jag skrev att jag tar fertilitetsutredning här under, men tror nästan det fÃ¥r bli ett eget inlägg. Men Längtans café startade vi ju i februari och det var nog en ”lifesaver” för mig. Det var nog det som gjorde att jag höll mig upp pÃ¥ vÃ¥ren, när allt kring fertiliteten bubblade upp. En träffpunkt som har känts otroligt viktig och givande, och som verkligen fyller en funktion. Jag hoppas att vi ska lyckas fÃ¥ ännu flera med pÃ¥ cafét under detta Ã¥r, för jag tror att det finns mÃ¥nga där ute som skulle ha nytta av vÃ¥ran träffpunkt.
Annat som varit både glädjande och tungt (kan också skriva om det närmare i ett annat inlägg) är ju att både Emils ena bror och ena syster kom med gravidbesked under året. Så otroligt roligt och så otroligt jobbigt på samma gång. De som inte varit i vår situation har svårt att förstå hur det kan vara jobbigt, men de som vet, de vet.