om att vara shackvridi

Vet ni, jag tycker om högtider, och att fira tillsammans med andra. Men en högtid ger mig lite ångest faktiskt, nyårsafton. En sådan där dag när förväntningarna är höga, och sen blir det lite platt fall. Jag tror också att det där med att lämna ett år bakom sig och få ett nytt helt oskrivet blad, ger mig lite ångest. Visst känns det skönt med det där oskrivna bladet…men så tänker jag att det ändå kommer att fyllas med samma vardagliga saker som tidigare, och gå lika fort som alltid, och sen är vi där vid nästa nyårsafton igen.

Så här negativ brukar jag inte vara, men nu är det nyårsafton på kommande och ångesten smyger sig på. Och i år lite mera än vanligt faktiskt. Jag började lyssna på podden Pappalandia, och i första avsnittet pratade de om vad som fick dem att ta beslutet att bli pappor. Det nämndes då att när andra kompisar började berätta att de skulle få barn, så tändes liksom den där insikten om att de själva kanske var redo. Och så nämndes det att man ju gärna vill ha barn i samma ålder som sina kompisar, för att liksom leka livet tillsammans i fortsättningen också.

Och Gud i himmelen vad provocerad jag blev av detta.
För det första: som att det skulle vara den enklaste sak att bestämma när man ska få sina barn.
För det andra: är det faktiskt det som är det viktigaste? Visst låter det kul, men jag vet ärligt talat inte om det är så det funkar. Om man bor kvar på samma ort som sina barndomskompisar och faktiskt får barn samtidigt, så kanske det funkar. Men om man sprids åt olika håll och ändå inte träffas, då spelar det väl ingen roll.

Och det är här min ångest kommer in i bilden. Jag har skrivit om det förr, men kanske inte riktigt på samma sätt. Om att vara ”shackvridi”. Om att vara lite utanför. Så har jag känt hela min tid som mamma, mer eller mindre. För visst håller jag med om att det kan vara lite som ett virus det där med graviditeter, att man liksom kommer på att man själv är redo när kompisarna börjar ”skaffa” barn. Men hur gör man när man är det första paret i sitt gäng, och inga andra är ens i närheten av att vara redo? Som det var för oss. Vi började ganska tidigt, och det var många i vårt gäng som då inte hade partner, eller som hade partner, men var i ett helt annat skede av livet. Det enda andra par som fick barn samma år som oss bor ju då förstås i Sverige.

När vi fick Casper så kände jag mig jätteensam. Det föddes dessutom väldigt få barn just det året så det fanns inte heller så stort umgänge att välja mellan. Många som fick barn det året hade dessutom flera äldre barn, så de hade redan sitt ”gäng”. När vi fick Ludwig var det lite bättre. Så umgicks jag faktiskt ganska mycket med några andra mammor, men det rann ut i sanden, och sedan fick de flera barn och nya konstellationer bildades. När vi dessutom inte lyckats få flera barn efter Ludwig så uteslöts man på något sätt ut det där hemma-mamma-gänget, av naturliga orsaker. Det finns liksom nästan inga andra här omkring som har barn i samma åldrar som våra. Eller jo, det finns det, men då har de också flera barn efter det, så då blir det inte heller samma sak.

För vet ni, det tycks verkligen vara en grej detta med att umgås med par som har barn i samma ålder. Vilket väl är helt logiskt, men också så trist. Som att barn i olika åldrar inte kunde ha glädje av varandra.

Så, då kommer vi återigen till nyårsafton. En kväll som jag gärna skulle spendera med vänner, äta god mat, spela spel, umgås, kanske hyra en badtunna och njuta i den. Men var finns de som skulle vilja fira med oss. Alla andra verkar redan ha sina kretsar som de firar med. Mina egna bröder har sina etablerade gäng, likaså de flesta av Emils syskon. Vi är liksom ingens förstaval. Vilket är okej, men också så jäkla trist. Vi brukar ibland fira med mina föräldrar, och det är ju roligt i sig, men för barnens skull skulle det ju vara kul om de fick sällskap någon gång.

Ingens förstaval. Jag tror ändå att det är där det kniper. Och det känns som att den chansen kom och gick. Har man inte etablerade kontakter när barnen är 10 och 7 så är det liksom för sent. För alla andra har, eller så är det något jag bara inbillar mig. Kanske finns det många där ute som känner likadant. Att man är ”shackvridi”. Och i de mörkaste av stunder tänker jag så här: att kanske våra barn är jobbiga att umgås med, eller så är det vi vuxna som är tråkiga. Jag tror ju ändå inte att det är så, vi har väl bara haft lite otur. Och någon ska väl ha den där rollen som ”shackvridi” också…

Så jag försöker inbilla mig själv att nyårsafton är som vilken kväll som helst. Vi kan äta lite gott och vara uppe länge, men sen är det inte mera med det. Kanske mest för att själv inte bli så besviken över att vi firar kvällen hemma, igen, i soffan framför TV:n. I bästa fall tittar vi ut genom fönstret och ser andra skjuta raketer.

/ viffslan