Denna torsdag var det 11 dagar till bf och jag vaknade med lite annorlunda värkar än jag haft dagarna innan, med tryck neråt, men de var inte några starka värkar och inte kom de särskilt ofta heller så jag tänkte inte desto mera på det. Kl. 10 hade jag rådgivningsbesök och där var allt ok. Jag frågade om hon kunde göra en inre undersökning, bara för att få lite info, och det gjorde hon. Öppen ca 2 fingrar men kanalen fortfarande 2,5 cm. Så inget direkt på gång, men hon sa också att eftersom hon nu varit där och ”rört om” så kan det ju hända att det ger det en liten skjuts.
Och vilken skjuts sedan. Herregud. Efter besöket for jag och handlade, men redan i butiken började jag få mera värkar och undrade flera gånger om jag klarar av att handla färdigt. Men jag andades och handlade klart. I bilen hem kände jag en förändring, och när jag kom hem hann jag inte mycket mera än packa upp alla varor och värma lunch, innan värkarna slog till med full kraft.
Det här var värkar som överrumplade mig helt, som kom med en sån kraft från första början. Det kändes nästan som krystvärkar från första början, med ett otroligt tryck neråt. Jag fick smått panik och ringde efter en liten stund till min doula för att fråga om råd. Hon bad mig lägga mig ner och se om värkarna då avtog, men icke sa Nicke, det gjorde de inte. Hon uppmanade mig att ringa Emil och ta det lugnt och andas. Jag ringde Emil, och trots att jag sa till honom att det inte var någon panik, så hörde han nog på mig att det var värre än jag sa, för han kom hem direkt. Ringde också min mamma och förvarnade att Casper och Ludwig nog behöver komma dit, och hon blev väl lika överrumplad som jag. När Emil kommit hem var klockan strax innan 14 och då ringde vi in till BB, där de bad mig att komma in. Vi väntade på att pojkarna kom hem från skolan, och direkt de gjorde det så fick de hoppa i bilen och vi slängde av dem hos mina föräldrar.
Bilturen till Kokkola var nog minsann en plåga. Torsdag kl. 14 så det var mycket trafik, och mot slutet körde vi i 75 på riksåttan. Så frustrerande, för värkarna kom så där passligt 3 st per 10 min, och de tryckte så fruktansvärt mycket neråt. Jag hann liksom aldrig få i gång profylaxandningen, som jag annars brukar kunna förlita mig på, men allt gick så fort och blev snabbt så ampert. Ringde doulan från bilen och hon skulle komma dit.
När vi kom fram kl. 15 var doulan där, och det var ett stort stöd. De ville ha mig via undersökningsrummet, men då sa doula att nej, nu ska den här kvinnan i badet. Jag hade tänkt att det vore roligt att föda i vattnet, eller åtminstone använda det som smärtlindring. Så vi fick gå direkt i förlossningssal, vilket var tur det. Direkt vi kom in dit fick jag mera styr på andningen, för nu var vi ju på rätt plats. De började genast fylla badkaret och jag fick kurva på mig och blev undersökt. 5 cm öppen, men otroliga värkar som bara fortsatte. Ställde mig i badet, och direkt jag kom ner i vattnet så lättade det. Barnmorskan kollade också med läkaren om jag fick tillstånd att föda i vattnet, med tanke på att jag har både ett snitt och en förlossnings med sugklocka i bagaget, men jag fick grönt ljus. Men tyvärr så fick de inte babyns hjärtljud med vanliga CTG i vattnet, så då hade vi två alternativ, antingen komma upp ur vattnet och få hjärtljud, eller vara kvar i vattnet och sätta en sond rakt på babyn, vilket då skulle betyda att vattnet går och att förlossningen går framåt snabbare. I det skedet hade jag så starka värkar att jag uttryckte mig ”ingen fara, nu ska jag krysta ut den här, för så här kan jag inte hålla på någon lång stund”.
Så sond det blev, och jag kände hur vattnet gick där i badet. Nästan genast blev värkarna nästan outhärdliga, och jag fick börja krysta om jag kände behov för det. Jag minns inte att någon skulle ha undersökt mig, men kanske de gjorde det när de satte sonden, för i pappret står att jag kl. 16 var 10 cm öppen. Så jag började krysta i vattnet, vilket inte var det lättaste. Det höll jag på med en stund, men hjärtljuden dippade, så i något skede sa barnmorskan att jag får krysta två gånger till, men sedan måste jag upp ur vattnet. Det kändes helt okej, för jag hade inte riktigt koll på krystandet i vattnet. Så upp ur vattnet och i sängen, där vi testade knästående, men det var inte heller bra, så då blev det halvliggande. Där fick jag mera kraft och fortsatte krysta. Men ganska snabbt så började de prata om sugklocka och kallade på läkaren. Det var igen hjärtljuden som spökade, och jag var i det skedet redan så medtagen så sugklocka kändes ändå helt okej. Men i något skede, när allt redan var klart för sugklocka, så säger läkaren att om hon går in med den nu så gör hon mera skada än nytta. Då hade babyn krystats ut så mycket att han inte mera åkte tillbaka. Då fick jag någonstans ifrån lite extra kraft och lyckades krysta ut honom utan hjälp. De gjorde ett klipp, för att axlarna satt fast, men annars kom han utan hjälp.
Han blev direkt förd i väg för att tas om hand. Inget allvarligt, men han var lite slö. I 10 min var han borta, men efter någon minut fick Emil gå dit, och när de var klara så kom Emil tillbaka med honom och jag fick honom på bröstet. Ojoj, den känslan. Han var så otroligt söt!
Moderkakan kom ganska snabbt och sen var det dags för att sy. Inga bristningar, men det där arma klippet skulle ju sys. Testade den här gången faktiskt lustgasen. Vet inte om den hjälpte så mycket, men lullig blev jag i alla fall, vilket inte är en så angenäm känsla.
Tankar efter denna förlossning:
- För det första hade jag glömt bort HUR mörbultad man känner sig efter en förlossning.
- Hade också glömt bort hur ONT det gör att amma de där första dagarna.
- Att denna förlossning gick helt bra, och snabbt, men att det blev allt för ampert. Jag hann aldrig få koll på andningen och hann inte förbereda mig mentalt, utan det var bara att hänga med i de fasansfulla värkarna.
- Hur annorlunda värkarna kändes den här gången. Hur de nästan kändes som krystvärkar redan från första början. Men sedan när jag skulle börja krysta så kändes de väldigt diffusa. De värkarna hade inte samma tryck som jag minns att de hade med Ludwig. När jag födde honom så behövde jag inte tänkta, utan krystvärkarna gjorde jobbet åt mig. Den här gången kändes det inte alls så, utan nu måste jag faktiskt koncentrera mig på att krysta, och jag visste inte riktigt om jag faktiskt hade någon kraft i krystandet, men personalen var väldigt duktiga på att berätta hur det gick och vad jag skulle göra.
- Trots att de for iväg med Teodor så var jag aldrig orolig, inte i det skedet. Snabbt hörde vi ju att han skrek, och det var nästan lite skönt att hinna pusta ut innan jag fick honom på bröstet.
- Trots att förlossningen gick så snabbt och vi bara var 1 h och 45 min på BB så var vår doula ett stort stöd. Hon hann inte göra så mycket, men ändå var det där stödet ovärderligt.
- Och till sist, det som var väldigt annorlunda nu. När jag fick Ludwig så sa jag där i förlossningssalen att jag skulle kunna föda igen när som helst. Jag var så upprymd över att han kom vaginalt och inte med snitt (som Casper gjorde). Men den här gången så var känslan där i förlossningssalen att detta gör jag ALDRIG igen. En spännande känsla, som också överrumplade mig lite. Men vi ska se om den känslan kommer att leva kvar, eller om den går över.
/ viffslan