Eftersom vi närmar oss årsdagen av vår IVF-behandling så känner jag att nu vill jag skriva om vår resa. Som på något sätt är slutet på den här långa väntan. Den över sju år långa väntan. Men vi börjar med en liten prolog, så att alla hänger med.
Vi hade ju försökt få ett syskon till Casper och Ludwig ända sedan 2017, när Ludwig var ett år. Efter två år tog jag kontakt till vården och vi fick göra fertilitetsutredning på sommaren/hösten 2019. Den gjorde vi i Kokkola vid kvinnokliniken (på egen begäran fick vi remiss dit).
Som så många andra så tyckte jag kanske inte att den var så bra, och jag blev också irriterad över att de hela tiden påpekade att vi inte kan få någon hjälp via dem, eftersom vi redan har två barn. Det visste vi gott och väl, men det var ju inte heller det vi var ute efter, vi ville ju ”bara” utreda oss. De hittade nu inget direkt fel, men efter att jag gjort en äggledarundersökning så trodde de inte att båda äggledarna var öppna, men svaret var ganska diffust därifrån. Så i februari 2020 gjorde jag en ny äggledarundersökning privat vid Lilja i Vasa. Den gick bättre (hade inte lika jävulskt sjukt) och hon kunde undersöka lite mera. Hon menade att den ena var öppen och fungerande (i den bemärkelsen att flöde fanns) men att den andra inte släppte igenom något. Så svaret vi fick var ändå hoppfullt, jag har en äggledare som är öppen och där det flödar fritt. Så det borde gå att bli gravid.
Med tiden gick och inget hände. Och då menar jag inget. Inte en enda missad mens, inte ett enda ynka litet plus på stickan. Och under den här tiden önskade jag mig faktiskt åtminstone ett missfall, för att få något bevis på att jag fortfarande kunde bli gravid. Hellre gravid och missfall än den där eviga väntan på…ingenting.
Under hela den här väntetiden försökte jag ju också med annat. Akupunktur, olika tillskott och behandlingar för att lugna kroppen och ge den bättre förutsättningar. Men så studerade jag ju till SI-terapeut under den här tiden och var på vippen till utbrändhet vid årsskiftet 2019-2020. Då hade min kropp utvecklat massa stressymtom och jag hade ångest och var utmattad. En kort sjukskrivning hade jag där i början av 2020, men Coronaepidemin blev min räddning (hur konstigt det än låter). Då ställdes ju allting in och jag kunde med gott samvete vara hemma och ta det lugnt. Men inte blev jag gravid för det inte.
Tiden gick och jag blev allt mera desperat. Började tvivla på att vi nånsin skulle få flera barn och mina tankar gick nog oftare och oftare till IVF.
Våren 2022 fick jag nog och bokade ett första besök till Mehiläinen i Uleåborg. Jag hade bekanta som hade goda erfarenheter därifrån och efter att ha scoutat nätet så kändes Uleåborg bättre än Tammerfors. Om jag förstått det rätt så blir man från Kokkola oftast skickad till Uleåborg, och från Vasa till Tammerfors. I den här fallet kändes också Kokkola närmare eftersom jag jobbade där en dag i veckan.
I augusti 2022 for vi dit och träffade en otroligt trevlig läkare. Hon gick igenom hela vår historia och sa i något skede ”nu har ni väntat länge nog”. Hon förstod lite svenska men pratade själv finska, men vi tyckte ändå att det gick helt bra. Hittade vi inte ord så tog vi till engelska.
Hennes utlåtande efter besöket var att vi kunde pröva insemination. Det blev vi lite förvånade över, för det hade jag inte ens tänkt att var ett alternativ. Men när hon förklarade hur de tänkte så förstod jag att det ändå kunde vara en väg att gå. Och betydligt billigare än IVF, vilket ju är av betydelse när man betalar allt själv.
Det som ge gjorde för att öka våra chanser med insemination var:
- De ville inseminera endast då när jag ägglossade från rätt sida (alltså den äggledare som det fanns flöde i)
- Jag fick äta tabletter för att främja mognaden av äggblåsorna
- Jag fick gå på ultraljud för att hålla koll på skeendet
- Själva inseminationen gör ju att spermierna kommer längre in, och har kortade väg till ägget, alltså ger man dem bättre förutsättningar att hitta fram
- Efter behandlingen fick jag också ta ägglossningsspruta för att säkerställa ägglossning samt för att hjälpa ägget att fästa.
- Fick även ta progesteron efter behandlingen för att hjälpa ägget att fästa
Alla dessa åtgärder kände vettiga och som att vi gav oss själva en riktigt bra chans att lyckas. Sen var det bara att vänta på att stjärnorna stod rätt.
I oktober 2022 skulle vi påbörja, men första cykeln ägglossade jag från fel sida. Andra cykeln fick vi Corona och avbröt. Tredje cykeln pausade vi över jul. Fjärde cykeln hade vi magsjuka och avbröt. Femte cykeln hade jag ett doulauppdrag som drog ut på tiden och när jag kom på ultraljud så hade jag redan ägglossat, så då var det för sent. Sjätte cykeln ägglossade jag igen från fel sida. Så först i april 2023, ett halvår efter första försök till insemination blev det av. Ni kan ju tänka er frustrationen, när ännu ett halvår hade gått utan att vi ens kunnat göra något försök till insemination.
Så i april 2023 hände det, vår första insemination. Själv behandlingen är ju enkel, ett 5 minuters ingrepp, men upptakten är desto jobbigare. Eftersom de inte ville inseminera om jag ägglossade från fel sida, så fick jag ju springa på ultraljud till Kokkola stup i kvarten. Så någon planering var det ju inte fråga om, utan var det rätt sida som ägglossade så var det att vänta på positivt ägglossningtest och samma morgon boka tid till Oulu och åka iväg. Man hade liksom ingen möjlighet att planera in något, utan det vara bara att ”go with the flow”, och det var jobbigt i sig. Första inseminationen misslyckades. I maj pausade vi för att sedan försöka igen i juni. Den cykeln spökade med oss och på ultraljudet kunde de se lika stora äggblåsor på båda sidorna, så de kunde inte säga vilken sida som skulle ägglossa. Så när jag hade positivt ägglossningstest så hade vi två val, först åka via Kokkola på ultraljud för att säkerställa vilka sida som ägglossade, eller chansa och åka raka vägen till Oulu och hoppas på det bästa. Jag orkade inte börja ”kråta” med att ringa och få snabb tid till Kokkola, så vi tog en chansning. Som lyckades. När vi kom fram gjorde de ett snabbt ultraljud och kunde se att det var rätt sida. Så då gjordes vår andra insemination. Men även den misslyckades. Negativt graviditetstest igen.
Under sommaren höll vi en paus och bokade in ett digitalt möte med läkaren för att höra vad hon hade för tankar om fortsättning. Hon sade rakt ut att vi kan göra flera inseminationer, men att hon nog efter tre stycken skulle rekommendera IVF istället. Hon förklarade också hur det skulle gå till för oss (finns ju lite olika sätt att göra det på, olika protokoll som man säger).
Vi valde ändå att göra en sista insemination, lite tredje gången gillt. Kanske mest p.g.a. kostnaderna. En insemination kostade oss ca 550-650 euro beroende på hur mycket mediciner de ville att jag skulle ta. Själva behandlingen gick på 470, men sedan kostnader för mediciner, ultraljud och ägglossnings- samt graviditetstester.
I oktober/november gjorde vi vår tredje insemination. Då var det nu eller aldrig. Moffa dog 27.10 och jag kände på något sätt att nu byts liv. Han dör och någon annan får födas. Men tyvärr lyckades inte heller den inseminationen. Dock hade vi när vi var till Oulu passat på att skriva kontakt också för IVF, så det vara bara att meddela dit om vi ville göra en IVF-behandling och när vi isf ville börja på.
Och där avslutar jag denna prolog. Fortsättning följer…
/viffslan