att slå ett slag för flerspråkigheten

På begäran sätter jag nu min insändare som publicerades i gårdagens ÖT (28.1) hit på bloggen. Har inte själv sett den i tryck ännu men vet ju vad som står där. Kommentera gärna :)

Att slå ett slag för flerspråkighet

Tack Aatto Ainali (ÖT 17.1) för en fin kolumn. Att tala varmt om tvåspråkigheten är något som även jag gör. Trots min uppväxt med svenska som modersmål och med den motvilja att lära mig finska som jag delat med majoriteten av mina jämnåriga, så har jag efter att jag flyttat till Helsingfors och börjat studera insett det exklusiva i att vara flerspråkig. Under mina utbytesstudier i Trondheim i Norge ifjol stärktes både min finländska identitet och mitt intresse för det finska språket. Bland de människor som jag träffade i Trondheim fanns liten förståelse för vad ett tvåspråkigt land är. De kunde inte förstå hur man kan ha två modersmål. När jag berättade att min klasskamrat och resekompis hade en finsk och en svensk förälder så undrade de hur de två kunde kommunicera med varandra. Då insåg jag vilken rikedom vi faktiskt har i Finland. Vi kan egentligen stoltsera med trespråkighet, finska, svenska och engelska. Därtill har man möjlighet att läsa också andra språk i skolan, som t.ex. tyska och franska. I Norge kunde de flesta tala endast norska och engelska, och de förundrades över hur jag sökte information på andra språk än mitt modersmål.

Ainali skriver att våra handels- och kulturkontakter till de övriga nordiska länderna är viktiga och att exportspråket då är svenska istället för engelska. Vill vi därför orientera oss västerut, mot de andra nordiska länderna, så borde vi hålla kvar vid svenskan. Att jag kunde svenska när jag ansökte om utbytesstudier gav mig en studieplats i en klass med norsk undervisning. Hade jag istället pratat finska så hade jag fått studera på ett engelskt program. Nu fick jag, istället för att ta mig fram på engelska, lära mig norska på samma gång som jag lärde mina norska klasskamrater svenska. Ett utbyte som var minst sagt intressant och givande.

”Vi ids inte längre tala om tvångssvenska”, fortsätter Ainali. Detta håller jag med om. Språk ska inte ses som ett tvång, utan som en möjlighet. Dessutom klingar det fel att hela tiden endast tala om tvångssvenska, när faktum är att finskan ofta känns lika påtvingad för oss svenskspråkiga. Men ingen talar om tvångsfinska. Vi borde alltså sluta använda ordet tvång, det ger en onödigt negativ klang. Istället borde vi värna om våra språk, och om möjligheten att lära sig flera språk. Språkundervisningen borde göras praktisk, intressant och rolig, för då blir det mindre tvång.

Till sist vill jag konstatera att jag nog aldrig känt mig så finskspråkig som jag gjorde i Norge. Hemma i Helsingfors anser jag mig inte vara bra på finska, men i Trondheim där ingen kan språket så kände jag mig plötsligt väldigt tvåspråkig. Jag insåg också där att finskan är ett fint och nyansrikt språk som inte bara hjälper mig att göra mig förstådd, utan som också ger mig en starkare finländsk identitet. Vad vi borde göra är att slå ett slag för flerspråkigheten och inse möjligheterna i att kunna många språk!

Victoria Lassander
stolt flerspråkig finländare