Känner mig smått frustrerad. För det första så är vädret här så otroligt trist. I somras fick jag nya gula fina gummistövlar och funderade på att ta dem med till Helsingfors, men trodde inte att jag skulle ha så stort behov av dem. Men se och lär, här har regnat konstant i över en vecka (ungefär) och det gör mig inte motiverad precis.
För det andra så känns det som om jag inte får gjort någonting. Har ingen aning om hur jag ska komma vidare med mitt skolarbete, vill ogärna gå ut i detta väder och har dessutom svårt att få tider att passa så man kan träffa kompisar (de får som finns i samma stad som mig). Känner mig instängd och apatisk här. Just nu.
Den största stöttestenen är mitt slutarbete. I vÃ¥ras var jag ganska bra pÃ¥ gÃ¥ng, men körde fast ordentligt. Känner att jag inte fick sÃ¥ mycket hjälp av mina lärare som jag hade velat ha och därför drar jag mig för att ”beställa” handledning nu. Jag vet inte vad jag vill med mitt arbete, jag blir stressad över att det inte finns litteratur som jag behöver och ärligt talat sÃ¥ vet jag inte riktigt vad jag vill göra. Eller, jag vet vad jag vill, men inte hur jag ska göra för att komma dit.
Och de facto att jag endast har två praktiker och slutarbetet kvar gör mig också frustrerad. Vill få slutarbetet klar så fort som möjligt så att jag kan njuta av mina praktiker (som jag endast ser fram emot) och sedan erhålla betyg. Skoltröttheten kan bero på att det börjar kännas slött. Jag menar, högstadiet pågick i 3 år, gymnasiet i 3 år och nu har jag gått i yrkeshögskola i 3 år. När jag nu har börjar på fjärde! året så känns det som om det redan borde bara slut. Tre år har gått och nu ska det vara något nytt.
SÃ¥ slutsatsen blir att jag är ganska trött pÃ¥ skolan. Och det är sant, men jag är ocksÃ¥ trött pÃ¥ mycket annat. Jag är trött pÃ¥ Helsingfors, trött pÃ¥ att känna mig instängd i en stor stad. När kompisar börjat studera och pratar flytt och inredning sÃ¥ fÃ¥r det mig att ocksÃ¥ vilja flytta. Och dÃ¥ kommer vi in pÃ¥ ”vill-delen”.
Det finns så mycket jag vill.
Flytta.
Resa.
Jobba.
Renovera.
MÃ¥la.
Allt utom studera.
Allt utom att skriva ett slutarbete som inte framskrider.
Jag vill vara en person som lever i nuet, men mÃ¥ste erkänna att jag är sjukt dÃ¥lig pÃ¥ det. Jag är en sÃ¥dan person som gärna vill hoppa över nÃ¥gra steg och fuska mig fram till mÃ¥let. (För de som känner till ”How I Met Your Mother” sÃ¥ är jag som Ted, I wanna jump right to the ”fun”). Jag vill inte behöva vänta, jag vill ha allt nu. Det är barnsligt och naivt, men det är sÃ¥ jag känner just nu. Och känslor är svÃ¥ra att förneka. Ska väl egentligen inte förnekas.
Dessutom saknar jag Pampas. Jag fÃ¥r ofta känslan av att folk inte riktigt förstÃ¥r hur stor saknaden faktiskt kan vara. Att folk inte tar saknaden pÃ¥ allvar. Jag känner att folk tycker att man ”ska vilja bort” frÃ¥n sina hemtrakter, se nÃ¥got nytt. Men det har jag ju gjort nu i tre Ã¥r, bott i Helsingfors och dessutom varit 2,5 mÃ¥nader i Trondheim.
Jag vill hem till Pampas.
I Pampas finns min familj, där finns i princip alla mina vänner. Där finns enkelheten, lugnet, tystnaden, möjligheterna… Jag vet inte hur andra känner sig, men jag känner mig mera instängd och begränsad i Helsingfors, med sina 500000 invÃ¥nare, än i Jeppo, men sina 1000 invÃ¥nare. I Jeppo finns nämligen allt jag behöver… förutom en underbar sambo.
Han finns här. <3
Han är orsaken till att jag fortfarande är här. <3
Han gör att jag fortfarande kan säga att jag ”trivs” här. <3
För det gör jag faktiskt på något sätt.
/viffslan
p.s. tittade på första avsnittet av en dokumentär om danska kungahuset och började fundera. kronprinsar och -prinsessor kan ju inte längta efter att få bestiga tronen, för det innebär ju att en förälder dör. att i sorg sedan glädjas över sitt nya uppdrag känns enbart ironiskt. så jag tror att jag tar tillbaka alla barndomsdrömmar om att bli en prinsessa.