just a scary little thaught

Just hemkommen frÃ¥n besök hos underbaraste Sara. Fick prata av mig om bÃ¥de det ena och det andra…och det tredje. Fick skratta och minnas. Fick blicka tillbaka pÃ¥ Trondheim, salsan och friheten. Fick bannas över skolsystemet, samhället, vÃ¥rden, sprÃ¥kstriden och framförallt slutarbetet.

Annars kom jag att tänka på en ganska underlig och lite skrämmande sak idag. Är vän med nästan alla av mina gamla klasskamrater på facebook, både från låg- och högstadiet. Och när jag surfar runt och följer med deras liv så inser jag ibland (som idag) att jag inte alls känner personerna. Trots att vi gått på samma klass i tre år (högstadiet) så har jag egentligen ingen aning om vem personer på riktigt är.

Det är en ganska hemsk tanke att man ”slänger” bort tre Ã¥r pÃ¥ att lära känna personer som sedan ändras sÃ¥ mycket under de kommande Ã¥ren sÃ¥ att de nästan inte är samma person längre. För inte heller jag är ju samma person som jag var dÃ¥. Trots att jag gärna vill tro att min kärna inte har ändrats sÃ¥ mycket.

Inser nu att man kanske borde ha tagit tillvara tiden lite bättre där i högstadiet. Man borde kanske ha prioriterat lite annorlunda. Fast Ã¥ andra sidan kunde man ju inte veta hur man själv eller nÃ¥gon annan skulle utvecklas… Äh, jag vet inte riktigt vad jag tänker. I alla fall sÃ¥ tänker jag att det skulle vara trevligt att träffa alla igen och se vad det blev av oss. Och inte träffa en hel Ã¥rskurs med 100 elever, utan bara vÃ¥r klass, 7-9 D…det skulle vara intressant att se vilka grupperingar man skulle göra i dagens läge.

Nåja, nästa år blir det klassträff för lågstadieklassen, något som jag sett fram emot länge redan. Det ska verkligen bli roligt. De personerna gick man ju på samma klass som i 6 hela år, och under den tiden hände det MYCKET! Och det har hänt mycket sen dess.

Men nu ska jag lämna det förflutna och framtiden åt sitt öde?! och snart börja ställa mig i säng. Ska bara välja ut en ny bok att läsa först, vilket inte är det lättaste.

/ viffslan