två steg fram och ett bak

Det är allt bra underligt med livet, och känslor framförallt. Det var den här veckan som jag skulle jobba som en tok på slutarbetet för att kunna lämna in planen för godkänning på tisdag. Så går det då tre dagar (mån-ons) som jag känner mig helt omotiverad, trött, nedstämd och dessutom hes, hostig och halvfebrig. Då finns det ju inte en chans att man ska lyckas göra någonting i skolväg. Och när man inte gör det så kommer paniken och det dåliga samvetet. Det där samvetet som säger att man måste göra i alla fall.

Men det gick inte. I måndags var det riktigt usligt, kände ingen glädje alls. Trött som attans var jag och huvudvärk fick jag också framåt kvällen. På tisdag var jag lite skraj när jag skulle stiga upp på morgonen, skraj för hur jag skulle känna då. Lite bättre var det, men fortfarande ingen motivation.

Igår kände jag mig fysiskt frisk, och psykiskt lite bättre. Fick gjort en del av det skrivandet som jag hade på schemat. Men fortfarande låg jag ju ruskigt mycket efter i mitt tidsschema.

Men så plötsligt idag så vände det. Kände mig pigg och kry och redo att ta itu med slutarbetet. Dessutom sopade jag rent golvet, fyllde på det gapande tomma kylskåpet och så diskade vi undan det enorma diskberg som fanns. Och i och med det så försvann många andra “bördor” också. Blir alltid surare när det är fullt på diskbänken och damm och smuts överallt.

Så idag fick jag skrivet den delen i planen som heter “tidigare forskning”, och jag skrev den faktiskt riktigt noggrant och eftertänksamt, för att inte behöva göra om den. Dessutom kändes det som om det hjälpte att skriva så där noga, eftersom jag plötsligt nästan såg klart vad gäller syfte och frågeställningar, det som varit mitt stora frågetecken.

bilden från Norge, ett uttryck skrivet i gatan på Karl Johann.
vet dock inte vad det betyder

Så nu får vi bara hoppas att detta håller i sig till morgon när jag ska ta itu med det värsta av allt, “teoretisk referensram”, ni vet, det där som jag fattar noll av. Men förhoppningsvis så klarnar även det så småningom (men helst innan tisdag).

Men så det där om att livet är bra underligt. På något sätt så vill jag tror att det fanns en mening med att jag låg hemma tre dagar på soffan utan någon som helst motivation. På något sätt så vill jag tro att jag behövde de där dagarna lite för att rensa hjärnan, från skolarbete alltså. För håll med om att det är ganska hårt att behöva ha slutarbetet i huvudet nästan 24/7. Så ibland måste man tydligen släppa taget för att kunna få ordning på tankarna. Så trots att det kändes för hemskt i måndags så känns det som om jag nu är tillbaka igen.

Även den som går långsamt kommer fram, kom ihåg det.

/ viffslan