Detta skrev jag i tåget någonstans mellan Dickursby och Riihimäki:
Nu sitter jag äntligen på tåget. Mitt tåg skulle avgå från Helsingfors 10.06, men vi fick vänta ända till 10.35 före tåget anlände till stationen och 10.48 före vi kom oss iväg. Irriterande på två sätt eftersom vi ju faktiskt måste vänta 45 minuter på komma oss iväg, men också för att man inte får ersättning om tåget är mindre en 1 timme försenat. Så trots att man ju ville åka iväg så fort som möjligt, så kunde ju 45 minuter lika bra ha blivit en timme, så att man åtminstone fått kräva ersättning. Och orsaken till att vi inte slapp iväg i tid uppfattade jag inte. Det var någonting om att tåget stod på något “huoltorata†i Böle (tror jag), men fick ingen riktig klarhet i orsaken.
Men nu sitter jag i alla fall på tåget. Känns vemodigt eftersom det kanske är sista gången som jag far hem så här över en helg. Om två veckor åker jag med familjen till Frankrike och sedan ska jag inte åka hem innan jag börjar praktiken. Och efter praktiken så har jag inte planerat så mycket. När vi flyttar från Helsingfors och vart vi flyttar får vi se längre fram i tiden.
Så trots att jag länge har längtat efter att flytta från Helsingfors så känns det ändå vemodigt att tänka att det inte är många gånger till som jag åker tåg fram och tillbaka till Pampas. Och det är ju inte så konstigt att man får en lite sorgsen känsla, det har ju ändå varit mitt liv nu i 3,5 år.
Men allt har sin tid, och snart är studietiden (i alla fall i Helsingfors) över för min del. Skönt men skrämmande på samma gång. Jag har många gånger pratat om detta med mina vänner och vi har kunnat konstatera att studietiden ändå är en ganska trygg tid. Man vet vad man ska göra, man har sina läseordningar och sitt mål och man erhåller sitt studiestöd varje månad.
Men nu när man snart avslutar studierna så försvinner studiestödet och man ska försöka hitta ett nytt liv med nya aktiviteter så att man klarar sig. Så på samma gång som det känns smått skrämmande så känns det också otroligt spännande att börja ett “nytt†liv.
Och så måste jag faktiskt erkänna att det känns riktigt spännande att inte riktigt veta hur mitt livet blir ens nu på våren, trots att jag annars är en person som väldigt gärna vill ha allting planerat. Men efter Norge så har jag blivit mer spontan och nu ser jag riktigt fram emot att ta dagen som den kommer och se vart livet för mig.
Kanske får jag jobb i Vasa och vi flyttar dit, kanske börjar jag studera i Oslo och vi flyttar till Norge. Eller så flyttar vi hem och jag börjar kanske studera till massör eller söka jobb i hemtrakten. Den som lever får se!
Det känns otroligt skönt att bara låta livet själv styra!
Nu ska jag fördriva tiden på tåget med att börja skriva på min novell…;)
/ viffslan