Känner mig smått bedrövad.
Det är dock ingen stor sak men ändå en sak som kommer att sitta i en stund.
Ibland är det ju sÃ¥ att man träffar personer som man liksom ”klickar” med direkt. Personer som man talar med i 5 minuter och sÃ¥ känns det som om man känt varandra i typ hela livet. Personer som man vet ytterst lite om men som man ändÃ¥ vÃ¥gar anförtro en hel del.
En sÃ¥dan person har jag träffat och nu ocksÃ¥ ”mist”. Och det är det som känns sÃ¥ hemskt. Den där tanken att jag kanske aldrig mer kommer att träffa den här personen. Det är faktiskt sällan som jag har känt en sÃ¥dan dragningskraft till en person som jag har gjort med denna person, och dÃ¥ känns det sÃ¥ otroligt dumt (om jag nu ska uttrycka mig sÃ¥) att liksom slänga bort den dragningskraften.
Men det som gör mig allra mest frustrerad är sättet vi träffats på. Vi har träffats på ett sådant sätt att jag inte kommer att kunna fortsätta hålla kontakten, inte om jag vill hålla på de etiska reglerna, och det vill jag ju förstås.
Nu tycker ni kanske att jag flummar och inte spottar ut det jag vill ha sagt, men pÃ¥ grund av situationen sÃ¥ kan jag inte säga mera, men jag vill ändÃ¥ pÃ¥ nÃ¥got sätt fÃ¥ ur mig denna frustration. Vet inte om det blir bättre av det, men kanske det kan hjälpa lite…vi fÃ¥r se.
Men nu ska jag njuta sista Vasadagen på en stund hos min goda vän och klasskamrat :)
/ viffslan