Det är så sant som man brukar säga att det är först när man mister något som man inser hur mycket det var värt. Så är det också just nu för mig och Helsingfors. Plötsligt har jag insett hur mycket jag kommer att sakna den här staden som ju faktiskt varit mitt hem i snart 4 år. Och då ska jag inte ens flytta härifrån ännu, utan endast åka upp till Pampas på praktik. Men redan nu börjar jag känna den där ångesten över att faktiskt flytta härifrån.
Och inte blir det ju bättre av att tänka på hur jag gått och tjatat hela halva sommaren och hösten om hur trött jag börjar bli på Helsingfors och hur gärna jag vill flytta härifrån. Och sen plötsligt så vänder hela historien, så som det väl brukar göra.
Den här staden har ju ocksÃ¥ sin charm, sina möjligheter och har ju, som sagt, varit mitt hem i 3 Ã¥r. Och det som ocksÃ¥ gör mig lite ledsen är att jag först nu inser hur mycket möjligheter det faktiskt finns… FÃ¥r hÃ¥lla igÃ¥ng allt vad det gÃ¥r nu och sedan suga ut allt som jag inte hunnit med sedan pÃ¥ vÃ¥ren.
Å ena sidan ångrar jag att jag varit så lat och inte gett staden en ärlig chans före nu, men å andra sidan så är det också väldigt lönlöst att ångra sig, inte kan jag ju ändra på det som varit ändå. Nu får jag bara ödmjukt ta emot det som Helsingfors bjuder ut åt mig detta sista år. Och jag ska böja mig.
ödmjukhet är ett fint ord, både på ut- och insidan.
mer ödmjukhet åt folket!
/ viffslan