På samma gång som 85 ungdomar skjuts ihjäl på en ö i Norge så firar vi traditionellt Jakobs dagar. Visst blir det många statusuppdateringar på facebook och inlägg och kommentarer på bloggar, men ändå inte så mycket mera. Vi tittar på nyheterna och konstaterar att något fruktansvärt har hänt, men sedan roar vi oss som vanligt på Jakobs dagar.
Och så ska det väl vara. Självklart är det ju hemskt och ofattbart det som hänt, men det rör oss ändå inte personligen. Någon kanske känner någon som drabbats, men det stora flertalet här i trakterna har ingen personlig koppling till det som hänt. Och så är det ju, vi kan inte ta in allt som händer, för då skulle det bli för mycket.
Igår när jag skulle uppdatera min status på facebook så var första tanken att jag skulle skriva något om det otroligt varma vädret på Jakobs dagar och hur vi pinades i våra orkesteruniformer. Men så kändes det som om jag skulle verka ytlig och känslokall om jag istället för att kommentera det som skett i Oslo skulle skriva om vädret, en liten bagatell i jämförelse. Men det kändes heller inte rätt att skriva om Norge, för det var ändå inte något som berörde mig så pass mycket. Det skulle bara ha känts påklistrat och påtvingat att kommentera, så då struntade jag i att uppdatera över huvudtaget.
Idag har det som hänt i Norge hunnit sjunka in lite mera och tragedin är ju ett faktum. Men fortfarande så känns det inte nära. Och vi kan inte lida med alla, för då får vi lida hela tiden. Vi kan tänka lite extra på de drabbade och kanske komma ihåg dem i våra böner, men vi kan inte bli engagerade. Det finns egentligen inget annat vi kan göra än att visa att vi bryr oss och sända tankar till Norge.
Men det som jag skulle önska är att vi skulle engagera oss mera där vi kan. Här, på hemmaplan, kan vi engagera oss, alltid, hela tiden. Det behöver inte vara stora saker, men vi har möjlighet att påverka. Små ord och handlingar kan göra så mycket för så många människor bara vi blir medvetna om det.
Vi ser hela tiden människor i vår närhet som tragglar och har det svårt, som inte hittar sig själva och kanske saknar stöd hemifrån. De personerna kan vi engagera oss i. För mig känns det bättre än att bli översvallande hjälpsam när saker händer ute i världen. För om alla bara skulle tänka lite mera på människorna i deras närmiljö så skulle världen vara en mycket bättre plats.
Så, alla vänner därute, ta hand om varandra. Stötta varandra, hjälp varandra där det behövs. Lämna inte en vän i nöd och framförallt, våga visa kärlek!
/ viffslan