om att skynda långsamt i kärlek

Tredje blogginlägget för idag, så nu kan man nog verkligen säga att bloggen är igång igen. Så trots två tidigare blogginlägg måste jag bara blogga om lite kärlek också, en dag som denna.

Idag firar vi nämligen 6,5 årsdag, vilket börjar kännas rätt så länge. Förlovade har vi varit i snart 4 år och sambos i 4,5 år mer eller mindre. Det börjar liksom ha gått en tid sedan vi var unga och dumma (eller bara unga då i vårt fall, hehe).

Det som jag har tänkt på när det gäller det här med parrelationer är självständighet. Vi två har alltid varit rätt så självständiga och vi är fortfarande måna om att spendera tid utan varandra, om så bara för en kväll tillsammans med våra “egna” kompisar. Eller, jag är ofta med mina kompisar och han väljer att njuta av ensamheten hemma.

Just nu håller jag på att läsa en bok som heter “Mars och venus – i kärlekens tecken” (en fortsättning på “Män är från Mars, kvinnor är från Venus). Där stod någonting som jag verkligen fastnade för. Det här med att ta ett beslut att vara tillsammans, att verkligen välja att vara tillsammans är tydligen otroligt viktigt.

Det är alltså inte bra att ha ett beroendeförhållande, alltså att vara tillsammans för att man inte klarar sig utan den andre. Istället borde man vara så självständig så att man klarar sig ensam, men väljer att vara tillsammans med den andre personen!

Detta är faktiskt något som jag tänkt på när det gäller vårt förhållande. Jag kommer så bra ihåg när Emil var i militären. Då kom han hem i princip varje helg, och då skulle man ju umgås. Och visst ville jag ju det också, men kanske inte varje helg. Saken var ju den att vi inte hade träffast så intensivt före han for in i militären heller, så det kändes nästan som ett tvång att träffas, trots att man inte alltid hade lust.

Militären är ju en tid i förhållandet som alltid är på tapeten. Alltid är det någon som har sin partner i militären och som det är synd om. Och jag vill inte på något sätt göra mig lustig över dessa eller “rack” ner på dem, utan bara poängtera det. Ofta får man höra att flickan anser sig så ensam när pojkvännen “sitter inne” och att hon saknar honom så. Då vill jag bara poängtera att det oftast är endast 4-5 dagar mellan möjligheterna att ses (alltså måndag-fredag). Och det är faktiskt inte så värst länge.

Jag har börjat plöja igenom brev som vi hittat från när min farfar var i armén och han och farmor brevväxlade. Och jag måste säga att efter att ha läst kanske en tredjedel av dem så har min syn på det här med självständighet i förhållandet stärks. Vad jag förstår från breven så for min farfar in i armén i mitten av oktober 1957 och kom inte hem förrän till nyår. Alltså, hans första period där varade i 2,5 månad, under vilken tid han och farmor alltså inte träffades, utan endast kommunicerade via snigelpost. När jag läser det så skäms jag nästan över att ens tycka att 1-2 veckor ifrån varandra är mycket.

Under den tid som Emil och jag har varit tillsammans har jag nog flera gånger tänkt vad jag riktigt skulle göra utan honom, att jag inte skulle klara mig. Trots att den tanken kanske låter romantisk, och också är det till viss del, så är den också ganska befängd. Tänkt att man liksom skulle hänga upp sitt liv på en annan person. Ju mer jag tänker på det “påståendet” desto mera övertygad blir jag om att vi alltid måste hålla kvar oss själva i första hand.

Och just denna tanke att man inte klarar sig utan en annan person ändrades väldigt när jag var på utbyte i Norge. Den resan förändrade mig väldigt som person, och trots att det är 2 år sedan så kan jag ännu idag komma på saker som jag tycker och tror som faktiskt härstammar från den resan. Jag bodde i Norge i 2,5 månader tillsammans med Sara och klarade mig hur bra som helst. Självklart saknade jag Emil och familjen otroligt mycket, men vi skypeade ofta och det hjälpte ju förstås. Sen kom både familjen och Emil och hälsade på ett varv, så det blev ju inte helt 2,5 månader som jag inte såg dem på, men nästan.

Efter Norgevistelsen insåg jag att jag är en stark person. Jag klarar mig ensam om det behövs. Men då är ju det fina det att jag inte behöver det. Jag har Emil och vi har valt att leva tillsammans. Jag vet att han skulle klara sig utan mig och att jag skulle klara mig utan honom, men vi väljer att vara tillsammans. Och jag kan ju inte svara för honom, men jag blir i alla fall en bättre människa tillsammans med honom, och det om något är ju värt att verkligen kämpa för.

Nu får ni ju absolut inte dra några slutsatser att jag inte värderar min underbara fästman, för det gör jag otroligt mycket och jag tänker fortfarande ofta att “vad skulle jag göra utan honom”. Men det är inte anledningen till att jag är tillsammans med honom, för att klara mig, utan för att jag verkligen VILL och inser vilken bättre person jag blir med honom!

Så det som jag kanske vill understryka är att det är jätteviktigt att man har hittat sig själv innan man ger sig in i ett liv tillsammans med någon annan. För min del var kanske den tiden just i Norge. Jag vara bara 16 när vi blev tillsammans och då har man ännu en stor utveckling kvar (som ju självklart fortsätter hela livet ut, men en stor del sker ju under tonåren). Så min tid att på riktigt upptäcka mig själv var nog i Norge, och det var otroligt nyttigt!!

Så istället för att tycka synd om sig själv och bara sakna när man är ifrån varandra så kan man ju passa på att utveckla sig själv, ensam eller med andra. Det är nyttigt att vara ifrån varandra ibland. Att inte ha så bråttomt, att liksom skynda långsamt.

Också Phil Collins är inne på det här med att skynda långsamt. Och precis som i filmen där hans låt finns som “theme” så kan vi se att huvudpersonen måste hitta sig själv före hon kan ge sig hän en annan människa. Så hörni, se “Runaway bride”. Och har ni sett den så se den en gång till!

Detta blev kanske inte så kort och koncist som jag hade hoppats, men fredagsorken är för länge sedan uppanvänd och jag ville ändå få skrivet detta när vi nu firar lite extra idag!

Ha nu alla en trevlig helg, och har ni inget annat för er så kommentera här. Är jag inne på rätt spår eller är jag ute och seglar…

/ viffslan