Har varit pÃ¥ den weekly* orkesterövningen. Och trots att det var rätt sÃ¥ mycket folk idag och vi övade ordentligt sÃ¥ var jag sÃ¥ oinspirerad som man bara kan vara. Det kändes inte alls sÃ¥ roligt som det brukar göra pÃ¥ övningarna. Och inte har jag nÃ¥got svar pÃ¥ varför det inte gjorde det heller…
En orsak kan ju vara att det är sjukt fint vÃ¥rväder ute och det kändes dumt att ”slösa” bort en förmiddag med att sitta inne och öva. Sedan är det sÃ¥ att jag snart inte har nÃ¥gra nära vänner kvar i orkestern. Alla bara försvinner utan nÃ¥gon riktig orsak och det känns faktiskt väldigt trist. För bara nÃ¥got Ã¥r sedan sÃ¥ var vi ännu mÃ¥nga frÃ¥n ”vÃ¥rt gäng” kvar och det fanns alltid nÃ¥gon/nÃ¥gra att hänga med, men nu kan man räkna de närmaste pÃ¥ en hand.
Det där med vänskap är också en sak som jag gått och grubblat på nu en tid. Vad är vänskap, och hur gör man för att hålla den levande. Just nu känns det för min del som om vännerna aldrig hinner med. Jag har också mycket program, men jag försöker i alla fall prioritera.
Så, vänskap. Vad är det? Är det ett ömsesidigt behov? Är det ett tidsfördriv? Eller är det rent ut bara en övergående fas i livet??
Jag tror att den absolut bästa vänskapen är ett ömsesidigt behov av att vara tillsammans! Och jag tror att äkta vänskap ocksÃ¥ kräver just ömsesidigheten. För om det ömsesidiga inte finns där sÃ¥ blir den ena parten automatiskt ”pushig”, medan den andra säkert i nÃ¥got skede blir ganska trött och led. Men är man pÃ¥ samma nivÃ¥ och vet vad man vill med sitt vänskapsförhÃ¥llande sÃ¥ finns det inget gömt under ytan. DÃ¥ är bÃ¥da tvÃ¥ medvetna om vad de kan vänta sig.
För mig personligen sÃ¥ känns det för tillfället som om jag är den ”pushiga”, och det gäller mÃ¥nga av mina vänner. Jag känner ett behov av att vara tillsammans, träffas och umgÃ¥s, medan jag inte alls fÃ¥r samma respons frÃ¥n mina vänner. Och är det nÃ¥got som är jobbigt sÃ¥ är det att tvivla pÃ¥ att ens bästa vän faktiskt är ens bästa vän. DÃ¥ mÃ¥ste jag ju erkänna att jag inte direkt har nÃ¥gon bästa vän, men jag har flera vänner som räknas till de bästa, och att dÃ¥ börja tvivla pÃ¥ att de tycker eller känner samma sak är inte roligt.
Jag försöker själv vara en vän som man alltid kan räkna med, som alltid ställer upp när det behövs. Och trots att jag har ganska mycket på gång så försöker jag prioritera och organisera så att en vän i nöd alltid kan få hjälp. Men sker det då på bekostnad av mitt eget behov? Det är såna frågor som börjat dyka upp i mitt huvud den senaste tiden.
De vänner som jag för tillfället känner mig mest bekväm med att ”störa” är de vänner som finns i Helsingfors, men det gÃ¥r ju inte att rusa dit stup i ett heller. Och dÃ¥ är det ändÃ¥ de vännerna som jag har haft kortast. Vänskapen och relationerna med mina österbottniska vänner sträcker sig otroligt mycket längre tillbaka i tiden. Men ändÃ¥ känns den vänskapen för tillfället längre bort.
Ibland undrar jag faktiskt om det är värt att kämpa för vänskap som inte är ömsesidig, men inte vill jag heller släppa de vänner som jag faktiskt trivs med, trots att de inte alls verkar ha samma behov av mig.
Men det är svÃ¥ra saker som kommer upp nu lagom till vÃ¥ren, när jag annars börja känna mig mera lycklig igen. VÃ¥ren gör alltid det med mig. Men det som sakta börjar saknas nu när jag känner att jag har lite mera tid är just de sociala kontakterna. Och nu när vi dessutom har flyttat tillbaka hit till Pampas sÃ¥ hade jag liksom räknat med att igen Ã¥teruppta det sociala umgänget med de som jag tycker allra mest om. Men tydligen har folk gÃ¥tt vidare…
Det kan hända att jag låter väldigt nere och deprimerad nu i detta blogginlägg, men jag kände att jag behövde få det ur mig. Lite pianospelande hjälpte mig dessutom samla tankarna lite.
Men nu ska jag nog gå ut och njuta av solen och våren!
kram
/ viffslan
*varför finns det inger bra ord för det pÃ¥ svenska. Vi har ju Ã¥rlig, mÃ¥natlig och daglig, men hur ska man säga det när man prata om vecka. Det finns väl inget ”veckolig”…