om lådor och spindelnät på ett filosofiskt vis

Nu ska jag då alltså återge lite av den diskussion som Jenny och jag förde i bussen till kören igår. Vi pratade om det här att passa in och vi kunde konstatera att vi båda två inte gillade att vi människor så lätt placeras i olika lådor. Vi får en stämpel på oss att vara en viss typs person, och när vi väl har blivit satta i den lådan där vi hör hemma, så är det svårt att komma därifrån eller att förändras.

Det kan lÃ¥ta flummigt men jag ska försöka förklara. Är man en sportig typ sÃ¥ fÃ¥r man lätt en stämpel pÃ¥ sig att vara enbart sportig. DÃ¥ ska man vara pÃ¥ ett visst sätt, man ska gÃ¥ med träningsbyxor och sportbag hela tiden, man ska alltid vara pÃ¥ väg till eller frÃ¥n träning och det ända man ser i TV-väg är olika sportevenemang. Är man en sporttyp sÃ¥ kan man inte ha intressen som körsÃ¥ng, inredning eller handarbete, för det hör liksom inte till sporttypen. Är man Ã¥ andra sidan en ”pysseltyp” sÃ¥ fÃ¥r man pÃ¥ nÃ¥got sätt ocksÃ¥ en stämpel pÃ¥ sig som säger att man endast och enbart pysslar pÃ¥ sin fritid. Man gör inget annat och allt handlar bara om det.

Detta lät kanske ännu mera  flummigt, men ni förstår kanske tanken med det hela. Man ska vara en viss typ som kan sättas i en låda. Sportlådan, musiklådan, datalådan o.s.v.

Vissa val vi gör i livet kan ocksÃ¥ leda till att man sätts i en box med locket pÃ¥. Detta upplevde jag t.ex. när jag skulle söka vidare frÃ¥n gymnasiet. Jag har ju alltid varit intresserad av och hÃ¥llit pÃ¥ med musik och pÃ¥ nÃ¥got sätt befunnit mig i den lÃ¥dan. Men när jag inte kom in till Sibeliusakademin och istället började studera ergoterapi sÃ¥ kändes det pÃ¥ nÃ¥got sätt som att jag flyttades frÃ¥n musiklÃ¥dan till en ”hälsolÃ¥da”. Jag kände pÃ¥ nÃ¥got sätt att jag inte fick vara kvar i musiklÃ¥dan, inte ens ha ett ben där, eftersom jag inte fortsatte studera musik utan böt till rehabilitering istället.

Men om man inte passar i en lÃ¥da dÃ¥…

När vi satt där i bussen så kom Jenny och jag fram till att vi nog hör mera hemma i varsitt nät. Vi gillar massor av olika saker; musik, dans, handarbete, människor och förstås vårt ämne, ergoterapi. Vi passar liksom inte in i någon box, vi är inte sporttyper, musiktyper, filmtyper eller några andra klichétyper. Vi är lite är och lite där och gör sånt vi tycker om inom många olika områden.

Ett nät passar mig betydligt bättre än en låda. Jag gillar att ha många järn i elden och jag uppfattar mig i alla fall själv många gånger som spindeln i nätet. Ett nät passar mig också för att det både fångar upp saker men också sållar det viktigaste. Ett nät är också stort och har trådar åt många olika håll. Befinner man sig i ett nät kan man alltså gilla (och också göra) massor med olika saker och man kan välja och vraka bland sina intressen utan att behöva klassas som en viss typs människa.

Dessutom kan man ha gemensamma nätbitar, så som Jenny och jag har :) Vi studerar båda samma sak, vi sjunger i samma kör och delar flera andra intressen och filosofier. Och trots att vi har gemensamma trådar och nätbitar så har vi ändå vårt alldeles egna nät. För vi ryms inte i några lådor, så det så!

Hoppas att ni förstod alls något av detta filosofiska svammel.
Kände att jag behövde få det ur mig efter vår superintressanta bussdiskussion :)

Så, är ni låd- eller nätmänniskor?

/ spindeln viffslan