På Linns blogg kan man läsa on hennes dilemma om att döpa eller inte döpa dottern. Otroligt många kommenterar har kommit in, både sakliga och mindre sakliga (som vanligt), men på Amandas blogg kan man läsa ett eget litet inlägg som hör ihop med några av kommentarerna.
Satt en stund och funderade om jag överhuvudtaget skulle ge mig in i debatten, men valde att avstå från att kommentera och istället ägna ämnet en litet eget inlägg. Kyrkan, religion och tro är alltid ett känsligt ämne så det gäller att gå varsamt fram.
Eftersom jag faktiskt jobbat 4 somrar på pastorskansli så anser jag mig börja ha en ganska bra insyn i den administrativa sidan av kyrkan och församlingen. Jag har lärt mig massor om massor, och en sak som jag fått göra är att vara kyrkvaktmästare på bl.a. bröllop och nu i somras också på dop.
Under mina somrar där på kansliet har jag läst på både om det ena och det andra i kyrkolagen och diverse andra dokument och vet nu vad dop innebär så där förrättningsmässigt och hur det praktiskt går till.
Det som Amandra tar fasta på i sitt inlägg är detta att folk tycker att man “prackar†på sitt barn en tro om man döper barnet. Ni kan ju själva läsa det mycket kolka inlägget. Jag håller helt med om det att man inte kan “pracka†på någon en tro, utan då kanske ett beteende eller ett slags levnadssätt, men en tro är ju då något helt annat.
Vid dopet blir man medlem i församlingen och föräldrarna lovar i samband med dopet att de ska uppfostra sitt barn enligt den kristna tron. Är man då inte som förälder kristen och lever enligt den kristna tron så tycker i alla fall jag att det är lite märkligt att man lovar att uppfostra sitt barn enligt den tron som man inte har.
Om jag då ska ge min syn på saken så ser jag det som att möjligheterna är fler om du är döpt. När man är medlem i församlingen så har man en massa förmåner. I alla fall i den församlingen där jag jobbat så uppmärksammas församlingsmedlemmarna ofta. De barn (upp till 4 år) som har dopdag får ett kort hem på posten, de som börjar första klass får inbjudan till välsignelse, 4-åringarna får biblar, ungdomarna får bli konfirmerade, man får vigas i kyrkan o.s.v. Dessutom får man Kyrkpressen gratis hem i postlådan, och trots att jag sällan läser den riktigt noga så är det en trevlig tidning som jag på något sätt ändå väntar på på torsdagarna.
Men tillbaka till detta att “pracka†på barn en tro. Att en liten bebis ska kunna bestämma själv om han/hon vill bli döpt förstår ju alla att är omöjligt, och som Amanda skriver som svar till många kommentarer hon fått, så tar föräldrar beslut åt sina barn i många saker. Ett exempel som många gånger skrivits om är ju bilder på barn på internet. Folk som skriver och undrar hur föräldrar tänker när de sätter upp bilder på sina barn, för tänkt om barnen inte vill finnas där på nätet när de blir stora. Nej, men då får föräldrarna ta det, precis som de får stå till svars ifall barnen inte vill höra till kyrkan mera när de är stora. Det är ju inte på något sätt farligt det som föräldrarna i så fall gjort.
Och för att nu knyta detta till själva frågan, döpa eller inte döpa. Är man döpt så får man undervisning om kristendomen, mer eller mindre. Det finns söndagsskola, dagklubb, klubbar och framförallt skriftskolan. Är man döpt så får man växa upp med kristendomen som en del av livet. Ät man inte döpt så antar jag (kan ju inte veta eftersom jag själv är döpt) att man inte hör så mycket om kristendomen. Och då tror jag också att det är svårare att ta ställning till om man vill höra till kyrkan eller inte. Förstår ni min poäng?!
För att tydliggöra. Är man döpt så vet man vad kristendomen erbjuder och då kan man ta beslutet om man vill följa den tron eller inte. Vill man inte så då kan man skriva ut sig, och vill man så då är ju allt som det ska. Är man då inte döpt och då antagligen inte heller har särskilt troende föräldrar så vet man kanske inte vad som bjuds inom kristendomen, och då kan det vara svårt att veta om man vill följa den tron eller inte.
Om man sedan också tänker administrativt så är det betydligt enklare att skriva ut sig ur kyrkan är in sig. Eller, att skriva in sig är väl inte så svårt om man är döpt (och alltså vill skriva in sig igen), men om man inte är döpt så är processen längre och krångligare om man vill in i kyrkan. Nu ska ju inte livet vara lätt, så det är kanske inte i sig ett argument, men å andra sidan vill vi ju gärna göra det så lätt för oss som möjligt, så då kanske man skulle välja att döpa istället för inte döpa.
Så min åsikt efter allt svamlande är: döp ditt barn! MEN (there’s always a BUT) om föräldrarna själva inte hör till kyrkan, eller den ena inte hör, eller inte alls tror på det som kyrkan lär, så känns det fel att lova att uppfostra sitt barn enligt kyrkans lära. Så då skulle jag avråda från att döpa. (för det är ju absolut min sak att göra…hehe ;)
Och för att göra detta inlägg ännu längre så tänkte jag ännu slänga in en kommentar om konfirmationen, som ju hör ihop med dopet. Vår konfirmation kunde liknas vid det vuxendop som finns inom vissa frikyrkor, eftersom vi i och med konfirmationen bekänner vår kristna tro och lovar att följa Gud. Det är ju också vad vuxendopet går ut på.
I Österbotten, även kallat bibelbältet, är det ju nästan så att det “hör till†att man ska konfirmera sig. Det kan jag tycka är väldigt dumt. Eftersom jag varit med på två skriftskolläger så anser jag mig också ha lite insyn i detta (hehe ;). Många ungdomar som är döpta och därmed också räknas som kristna delar inte alls den tro som man gör inom kristendomen. Många ungdomar bryr sig strunt, dels p.g.a. att tonårstiden är en “bry sig strunt†tid men också delvis för att många kanske inte alls känner ett behov av att ledas av Gud och Jesus.
Då ställer jag två frågor:
– Är det dÃ¥ rätt att dessa ungdomar stÃ¥r framme vid altaret och inför Gud, prästen och hela församlingen lovar att följa Gud i resten av livet?
– Är det dÃ¥ rätt att dessa ungdomar ska behöva stÃ¥ framför altaret och lova att följa Gud i resten av sitt liv?
FrÃ¥gorna kan tyckas lika, men skiljer sig mycket. Jag anser inget av de tvÃ¥ vara “rättâ€. Framförallt sÃ¥ ska ungdomar inte behöva gÃ¥ igenom skriftskoletiden och konfirmationen om de absolut inte fÃ¥r ut nÃ¥got av det. Det är bara slöseri pÃ¥ allas tid. Nu kan ju nÃ¥gon tycka att det inte alls är slöseri eftersom ungdomarna kanske upptäcker mitt i skriftskoletiden att de faktiskt diggar kristendomen. Men dÃ¥ säger jag följande:
Skriftskolan och konfirmationen är två skilda saker! Man kan gå i skriftskolan utan att bli konfirmerad och det är väl det som är grundtanken, att man ska kunna välja. Under skriftskoltiden ska ungdomarna få lära sig om den tro som de är döpta i. Sedan är det deras val om de vill låta konfirmera sig (alltså bekänns den tro som de blivit döpta in i) eller om de inte vill konfirmera sig. Men som det ser ut i dagens värld så tänker man att skriftskolan och konfirmationen är samma sak och att man måste bli konfirmerad, men så är det ju faktiskt inte.
Och för att nu slutligen knyta detta till att “pracka†på barn en tro, så tycker jag att kyrkan kan vara en bra plattform för barn att så att säga starta ifrån. De får kunskap om vad kristendomen innebär och kan sedan när konfirmationen nalkas välja vilken väg de vill gå. Det om något är väl att låta sina barn välja väg.
Om nu någon mot förmodan orkat läsa allt detta så tackar jag innerligt.
Och om inte så tackar jag för mig i alla fall.
/ viffslan
p.s. rätta min om jag har fel
En av mina klasser, ja. Den enda klassen som jag har foton på tillgängliga är ergo-klassen. Detta foto är från våren 2008, första året vi studerade. Vi var ursprungsklassen (+ Sofie som saknas på bilden), men sen har vi ju ändrat med åren. 
