Soligt och fint har vi här i hufvudstaden idag. Ingen snö som hemma i Pampas, vilket vore roligt att ha, men vi får nöja oss med solen. Och bara för att solen skiner och jag vet att jag kanske får njuta av snön när jag åker hem till Pampas så blir jag lite extra lycklig idag. Och lycka får mig osökt att tänka på hälsa, vilket mitt slutarbete kommer att handla om.
Mitt slutarbete kommer alltså att handla om hälsofrämjande bland skolungdomar, ett intressant ämne som jag är sjukt intresserad av men som det tyvärr finns väldigt lite relevant litteratur om. Visst finns det massor med litteratur om skola, hälsa, och hälsofrämjande men ingen specifik litteratur om ergoterapi inom detta område. Därför får jag nöja mig med mindre specifik litteratur.
Denna vecka har jag plöjt igenom böcker om hälsa, hälsofrämjande, hälsopromotion, friskvård och school health. Allt är väldigt intressant och jag har stött på begrepp som identitetsutveckling, balans, hanterbarhet, livskvalitet, livsstil, självbild, delaktighet, stödjande miljö, socialpsykologi, meningsfullhet, social miljö, fysisk utveckling o.s.v. Alla möjliga begrepp som alla försöker ge en bild eller definition av vad hälsa egentligen är.
Hälsa och lycka hör ju på något sätt ihop och som ni säkert märkt så har jag bloggat en del om mitt nya förhållningssätt till Helsingfors. Och nu ska jag på något sätt försöka förklara detta. Ordet delaktighet är viktigt inom ergoterapi, vilket ju är det område jag studerar, och jag har mer och mer börjar märka vad ordet betyder så där konkret genom mitt eget liv.
Så där teoretiskt så betyder delaktighet att man känner sig delaktig, man är en del av sammanhanget/samhället och man finner mening med livet för att man känner att man värderas och betyder något. Man är en pusselbit i ett större pussel. Jag tror egentligen inte att själva ordet behöver förklaras, man hör ju på det vad det innebär.
Nåja, delaktighet så där praktiskt då. Jag har konstaterat flera gånger genom åren, men ännu mera de senaste månaderna hur delaktighet faktiskt tar sig uttryck i livet. Ni som läser min blogg (och känner mig så där annars) så vet ju att jag inte hade någon lust att flytta ner till Helsingfors nu i höst. Och den stora stöttestenen var just delaktigheten. Hemma i Pampas kände jag mig hela sommaren väldigt delaktig. Jag jobbade, bodde hemma hos familjen, kunde vara med på släktträffar och kalas, reste med orkestern till Italien, var ledare på konfirmationslägret och var annars väldigt delaktig i byagemenskapen och vänkretsen. Så att flytta ner hit och isolera sig (på ett sätt ja) kändes inte så där jätte lockande.
Vännerna är oftast det jag refererar till när jag försöker förklara för människor varför jag trivs bättre i Pampas. Där finns mina vänner. Och det är ju sant, men på samma gång så inser jag när studierna börjar att få vänner faktiskt befinner sig i hembyn under skolåret. De flesta av mina vänner studerar ju också någon annanstans (de flesta då i Vasa). Visserligen är ju Vasa betydligt närmare Jeppo än vad Helsingfors är, men de är ju långt ifrån hemma i Jeppo hela tiden de heller.
Så det som allting handlar om är alltså delaktighet. Jag tror att man man kan lära sig att trivas var som helst om man bara känner delaktighet. Jag kände mig till exempel väldigt delaktig i Norge, vilket säkert bidrog massor till att jag trivdes så otroligt bra där. Samma delaktighet har jag inte känt här i Helsingfors och jag tror att det är där som skon klämmer.
I höst har känslan av delaktighet dock förändrats. Jag har insett att allt prat om vännerna där hemma har varit väldigt orättvist mot de vänner som jag de facto faktiskt har här i Helsingfors, som jag faktiskt fÃ¥tt genom att bo och studera här. Min klass är helt underbar (vilket ju var orsaken till att jag inte ens for pÃ¥ inträdesprov en andra gÃ¥ng till Sibis), mina körtjejer är guld värda (och resten av kören en otroligt viktig del av mitt liv) och sen finns ocksÃ¥ ”strövänner” och bekanta lite här och där som faktiskt lyser upp Helsingfors-vardagen. Och som jag kommer att sakna otroligt mycket när vi väl flyttar härifrÃ¥n.
Att inte ta vara på dessa vänner mer än vad jag har gjort känns dumt och orättvist. Här finns så mycket att göra, så många människor att träffa att det inte är klokt. Vad som inte heller är klokt är att jag insett detta först nu, sista året som jag bor i Helsingfors. Så nu är jag skyldig både mig själv, staden och alla underbara människor här att faktiskt ta tag i möjligheterna. Och det har jag faktiskt börjat göra.
Bland det som jag har gjort nu i höst hittar vi lunch med diverse klasskamrater lite nu som dÃ¥, fika hemma hos en annan, extra körövning med tjejerna, besök vid Kiasma med Sara-vännen, kalaskaffe med coola gänget, revy i Vanda, filmkväll med grannen/kollegan/sÃ¥ngarsystern och imorgon blir det som sagt pysselkväll med körtjejerna. Och nästa vecka Ã¥ker jag med nÃ¥gra klasskamrater till Sibbo för att hälsa pÃ¥ klasskamrat A och hennes killar. SÃ¥ ”he byri ta se”.
Och nu när jag plötsligt kommit igång så ska jag hem till Pampas på praktik. Vilket förstås ska bli underbart roligt på samma gång som jag nog kommer att inse hur mycket jag faktiskt har även här. Och jag tror också att jag i januari när jag kommer tillbaka kommer att vara ännu mera mån om att faktiskt ta tillvara på tiden här, och vad den har att bjuda på.
För trots att man kanske inte har den kroppsliga hälsan så kan man ha den upplevda hälsan om man känner delaktighet! Och det börjar jag göra nu, även här i hufvudstaden!
så skål på er / viffslan
