viffslans väg

MÃ¥ste ju bara blogga idag, om inte annat sÃ¥ för att det är ett sÃ¥ sjukt coolt datum 20.10.2010, eller som personbeteckningen skrivs för alla de som föds idag 20102010…hehe :)

Vet dock inte riktigt vad jag ska blogga om. Kan ju nämna mitt slutarbete, som äntligen börjar lossna. Idag läste jag riktigt flitigt och skrev om hälsofrämjande. I morgon blir det att läsa om ungas hälsa och söka lite statistik på nätet. Så får jag besök imorgon också, av min käre granne, blivande kollega och sångarsyster Jenny. Vi ska ha filmkväll, så där helt bara på en torsdag. Och egentligen är den enda orsaken till det (förutom att hon blev intresserad av filmen jag tispade om) att vi bor grannar.

Vi bor ganska lÃ¥ngt bort frÃ¥n stan, och ganska lÃ¥ngt bort frÃ¥n skolan. Alltid när man ska nÃ¥gonstans sÃ¥ tar det en evighet och jag mÃ¥ste planera bra före sÃ¥ att man vet vilken buss, spÃ¥ra eller metro man ska ta och hur länge det tar. Alla kompisar bort lÃ¥ngt borta och man vill ogärna ”slösa” en massa tid pÃ¥ att Ã¥ka dit. Men Jenny bor nära, bara i huset bredvid. SÃ¥ nu har vi bestämt att vi ska börja utnyttja det…springa in till varandra lite sÃ¥ där nu som dÃ¥. Om inte för annat sÃ¥ bara för att det är sÃ¥ enkelt. Och alltid hittar vi ju nÃ¥got intressant att prata om :)

Så än en gång börjar Helsingfors att visa sin bästa sida. A bit too late, but what can you do ;)

ciao / viffslan

Det är så sant som man brukar säga att det är först när man mister något som man inser hur mycket det var värt. Så är det också just nu för mig och Helsingfors. Plötsligt har jag insett hur mycket jag kommer att sakna den här staden som ju faktiskt varit mitt hem i snart 4 år. Och då ska jag inte ens flytta härifrån ännu, utan endast åka upp till Pampas på praktik. Men redan nu börjar jag känna den där ångesten över att faktiskt flytta härifrån.

Och inte blir det ju bättre av att tänka på hur jag gått och tjatat hela halva sommaren och hösten om hur trött jag börjar bli på Helsingfors och hur gärna jag vill flytta härifrån. Och sen plötsligt så vänder hela historien, så som det väl brukar göra.

Den här staden har ju ocksÃ¥ sin charm, sina möjligheter och har ju, som sagt, varit mitt hem i 3 Ã¥r. Och det som ocksÃ¥ gör mig lite ledsen är att jag först nu inser hur mycket möjligheter det faktiskt finns… FÃ¥r hÃ¥lla igÃ¥ng allt vad det gÃ¥r nu och sedan suga ut allt som jag inte hunnit med sedan pÃ¥ vÃ¥ren.

Å ena sidan ångrar jag att jag varit så lat och inte gett staden en ärlig chans före nu, men å andra sidan så är det också väldigt lönlöst att ångra sig, inte kan jag ju ändra på det som varit ändå. Nu får jag bara ödmjukt ta emot det som Helsingfors bjuder ut åt mig detta sista år. Och jag ska böja mig.

ödmjukhet är ett fint ord, både på ut- och insidan.

mer ödmjukhet åt folket!

/ viffslan

En ny säsong av ”Bonde söker fru” har dragit igÃ¥ng och jag tänkte faktiskt att jag skulle följa serien i Ã¥r, efter nÃ¥gra Ã¥rs uppehÃ¥ll. Känner pÃ¥ nÃ¥got sätt att det kommer att bli en sevärd säsong…

Har annars funderat pÃ¥ det här med att hitta kärleken i ett sÃ¥dant forum som just ”Bonde söker fru”. Man kan ju kanske likna det lite vid att söka kärleken via kontaktannons. Jag har mÃ¥nga gÃ¥nger tänkt att kontaktannonser är väldigt lamt och pÃ¥ nÃ¥got sätt väldigt desperat. Men har ju ocksÃ¥ hört om kärlekshistorier som faktiskt börjat via kontaktannons.

Men nu har jag kanske lite ändrat åsikt kring det där med kontaktannonser. Brukar nuförtiden läsa dem och nästan förundras över hur många olika människor som faktiskt skickat in en annons. Mest berörd blir jag av unga människor, killar och tjejer i min egen ålder som söker kärleken på det sättet. Förut tyckte jag att det var lite löjligt att som 20-åring skriva kontaktannons. Jag menar, då har man ju många år av letande framför sig ännu, jämfört med någon i typ 50-årsåldern.

Men när jag dÃ¥ läser dessa annonser som unga har skrivit sÃ¥ stÃ¥r det ofta att de är naturnära människor som gillar mysiga hemmakvällar, villaliv, resor samt att de inte röker, dricker eller gÃ¥r pÃ¥ krogen. Och när jag läser sÃ¥nt sÃ¥ fÃ¥r jag pÃ¥ nÃ¥got sätt sÃ¥nt förstÃ¥ende för dessa människor. Jag är ju lite likadan själv. Jag gÃ¥r aldrig pÃ¥ krog, gillar inte att ”festa” utan är en som gillar det här lite varma, mysiga hemmastuket.

Och om man dÃ¥ är en person som är en mer hemma-människa sÃ¥ är det ju kanske svÃ¥rare att hitta nÃ¥gon. SÃ¥ pÃ¥ det sättet sÃ¥ har jag väl kanske ändrat Ã¥sikt om de där kontaktannonserna, och ocksÃ¥ om program som ”Bonde söker fru”. För om kärleken dyker upp sÃ¥ spelar det ju egentligen ingen roll hur det hänt, i vilket forum eller pÃ¥ vilket sätt. Är det kärlek sÃ¥ är det!

SÃ¥ sist och slutligen sÃ¥ kan jag tycka att en serie som ”Bonde söker fru” är helt bra. Speciellt med tanke pÃ¥ att bonde-yrket är rätt sÃ¥ utsatt pÃ¥ det sättet att det är bindande 24/7. Man är bunden till sin gÃ¥rd och har kanske sällan tid att faktiskt vara ute och leta efter kärleken. Och att bonde-yrket fÃ¥r sÃ¥ stor uppmärksamhet, och till och med klassas som tilldragande, är ju ett stort plus för alla bönder. Kanske.

Och ännu sist och slutligen en tanke om mitt eget liv. Vilken tur vissa har. Som jag. Som hittar den rätte när man är 16 år. Som inte behöver leta frenetiskt, bli frustrerad och sårad om och om igen. Som får känna kärlek varje dag. Det är ju nästan så att man ibland tycker att man har det för bra.

Men nu blir det lite läsning och sedan en god natts sömn :)

<3 emil <3

/ viffslan

Så var det då någon som söndrade pusslet igen. Just när jag hade hittat några bitar till. Men det är sånt som händer. Livet gör tvära kast ibland och det är bara att acceptera. Det finns en mening med allt som sker.

Det jag talar om nu är min praktikplats. Idag delades platserna ut och det var nervöst som vanligt. Eftersom det är svårt att få ergoterapiplatser så vet man aldrig vart man kan hamna. Och när man som jag dessutom nästan kräver en rätt så svensk plats så blir det ännu mera spännande.

Hade redan fått info om att det fanns plats i Jakobstad och visst var jag redan från början intresserad av den, men jag bestämde mig för att det inte är läge att åka på praktik till Österbotten just nu. Men så skulle då platserna delas och där fanns två platser vid Malmska. Den ena var ganska enkel att dela ut, medan den andra satt hårt inne. Själv var jag intresserad av en plats här i Helsingfors, men det var också två andra personer. Till platsen ifråga kunde de ta 2 studerande, så det blev ju problem. När nästan alla platser var utdelade så fanns vårt problem kvar + den ena Jeppisplatsen.

De tvÃ¥ andra som var intresserade av samma plats som jag ville absolut inte Ã¥ka till Jeppis. Visst kan jag förstÃ¥ dem, men jag blev ändÃ¥ smÃ¥tt irriterad över att de inte alls kunde överväga en Pampasplats. Det var bara ”nej, int för nÃ¥go i värden”. Personligen sÃ¥ tycker jag inte att man kan uttala sig sÃ¥ utan rimliga skäl. Själv hade jag rätt sÃ¥ mÃ¥nga skäl till att behöva fÃ¥ en plats här i Helsingfors, men jag orkade inte börja kina. Skulle jag ha spelat ut alla mina kort sÃ¥ skulle jag definitivt ha fÃ¥tt platsen, men jag kan bara inte vara sÃ¥ egoistisk. SÃ¥ jag offrade mig och tog platsen i Jeppis (vilkekt jag fick en applÃ¥d för :). Har hunnit Ã¥ngra mig mÃ¥nga gÃ¥nger ikväll men börjar nu lugna ner mig. Men efter reiki och Lisbet (alltsÃ¥ jag har igen lyssnat pÃ¥ samtalet med henne) sÃ¥ känns det bättre och jag ska nu lista de positiva och negativa aspekterna med Jeppispraktiken, mest för mig själv.

PLUS:
– jag vet att praktikplatsen kommer att bli bra
– har träffat handledarna och de är väldigt trevliga
– jag fÃ¥r vara hemma (som jag tjatat om sÃ¥ länge)
Рjag f̴r leva billigt p̴ mammas mat :)
– jag har större möjligheter att motionera och träna
– jag har större möjlighet att träffa kompisar
– jag kan vara bättre aktiv i orkestern
– jag slipper pussla med hemresor vid lämpliga tillfällen
Рjag kommer att kunna st̴ p̴ skidor denna vinter (f̦rhoppningsvis)
Рjag kan delta aktivt i byagemenskapen precis som jag ̦nskat

MINUS:
– jag lämnar Emil kvar i Hesa
Рjag m̴ste pausa det jobb som jag just hade b̦rjat
Рjag m̴ste vara borta fr̴n k̦ren
– min post kommer att anlända till fel adress
– min ÖT-prenumeration kommer att gÃ¥ lite ”i hukka”
Рjag kommer att ha sv̴rare att f̴ n̴got gjort p̴ slutarbetet
– jag har begränsad tillgÃ¥ng till litteratur till slutarbetet
Рjag har sv̴rare att h̴lla kontakt med mina klasskamrater

Ojdå, det blev plötsligt fler positiva än negativa saker. Fast i och för sig så är de tre första på minussidan väldigt stora och avgörande. Men å andra sidan så väger också det facto att praktikplatsen blir bra väldigt tungt.

Det känns som att Helsingfors plötsligt spelar mig spratt var och varannan dag. Jag har ju ända sedan skolstarten låtit folk veta att jag börjar tröttna på Helsingfors och att jag vill flytta hem så snabbt som möjligt. Men plötsligt så visar sig Hesa från sin allra bästa sida. Den visar på alla de möjligheter som faktiskt finns här (har den senaste veckan besökt både Kiasma, MGP-finalen och Vandarevyn) och alla de vänner och bekanta som jag faktiskt har här.

Och sen plötsligt så skickas jag iväg på praktik hem. Skickas bort från stan, vilket jag inte själv egentligen hade tänkt. Börjar redan nu inse att jag nog kommer att sakna Helsingfors under praktiken, och börjar dessutom tro att det är just det som är meningen. För när något plötsligt rycks bort från en så inser man hur mycket det faktiskt betyder.

Som jag skrev sÃ¥ har allt som sker en mening, och jag tror att denna praktik är en del av hela den här grejen med att jag ska börja sakna Helsingfors och inse att jag kanske inte har sÃ¥ brÃ¥ttom bort i alla fall…

Så efter att, som sagt, gett mig reiki, lyssnat på Lisbet och nu också bloggat om detta så känns det redan bättre. Jag är övertygad om att det finns en mening med att jag just nu ska upp till Österbotten och att det kommer att visa sig förr eller senare :)

Men nu blir det slutarbete för hela slanten i 2,5 vecka! För jag måste ha så mycket som möjligt klart före jag den 1.11 åker ut på praktiken. Så nu ska här jobbas, jobbas, jobbas! Nu ska självdisciplinen och motivationen fram!

Men nu börjar det nog bli sovdags!

/ en omtumlad men förväntansfull viffslan

Igår i metron fick man Marianne-karameller av Greenpeace som Tack för att man åker kollektivt. Det kändes grymt bra :) Idag stank hela metrovagnen urin. Det kändes inte lika bra, men man börjar bli van. Tänkt så olika det kan vara från dag till dag.

Något som också ändrar från gång till gång är mitt nya jobb. Idag var jag tredje gången hem till familjen som jag jobbar hos. Första gången så brydde sig pojken knappt om mig och idag såg han nästan lite olycklig ut när jag skulle gå. Så det kändes ju bra. Men så hade jag ju också varit med på hans ergoterapi tidigare på dagen så det hjälpte säkert också till!

I morgon delar vÃ¥r lärare ut praktikplatserna till oss som drar ut pÃ¥ praktik och det känns som vanligt väldigt nervöst. Det är alltid nervöst eftersom man inte har en aning om vart man hamnar. Visst har jag sagt att jag egentligen inte har sÃ¥ stor skillnad vilken plats jag fÃ¥r denna gÃ¥ng, men att slippa pendla skulle vara trevligt. Det har jag nämligen gjort 3/4 gÃ¥nger. Och sÃ¥ vill jag ju gärna ha en, om inte svensk- sÃ¥ Ã¥tminstone tvÃ¥sprÃ¥kig plats. Men det Ã¥terstÃ¥r att se i morgon…

Nu ska jag njuta av denna måndagskväll :)

/ viffslan

101010 – ganska coolt datum!

Dagen har varit rätt sÃ¥ fullspäckad. Vi Ã¥t lunch hos Emils brors flickväns pappa och umgicks pÃ¥ bÃ¥de portugisiska, engelska och svenska :) En trevlig stund hade vi. Och nu ikväll for jag med mina körtjejer pÃ¥ Vandarevyn ”Vanda till salu”. Den var riktigt bra och vi skrattade gott. En riktigt bra avslutning pÃ¥ söndagskvällen :D

I morgon är det ny vecka med nya måsten och nya möjligheter. På programmet står observation av terapi och jobb. Att lära sig saker utan att gå till skolan är inte så fel :)

Men så mycket mera har jag inte att komma med denna sena söndagkväll!

Ha en trevlig ny vecka!

/ viffslan

Jag tycker om att lära mig saker av folk med större livserfarenhet än vad jag har. Folk som har upplevt intressanta, svåra och berikande saker. Som när olika personer sitter i olika shower i TV. Där finns personer med utvecklingsstörda barn, författare, skådespelare, personer utan armar och ben och människor med andra intressanta livsöden.

Genom att lyssna på människor så kan man lära sig väldigt mycket. Jag skulle själv vilja bli en sådan person som folk liksom lyssnar på och lär sig något av. Som det där samtalet med Lisbet Finskas som jag refererade till för några inlägg sedan. Jag vill också bli en person som folk anser att det är värt att intervjua. En person som folk lyssnar på och inser att de kan lära något av. Liksom Lisbet så säger jag att om jag kan förändra EN människas liv så har jag lyckats.

Detta är stora ord, men man måste få hoppas, tro och drömma om saker och ting.

Men nu blir här snart mat. Har sorterat bland mina mejl idag, och sedan fortsatte jag med de oändligt mÃ¥nga tidningarna. Och sÃ¥ har jag tvättat och slängt bÃ¥de tidningar och kartong samt jagat de värsta dammrÃ¥ttorna med sopborsten. SÃ¥ nu kan kvällen komma och vi ska njuta. Sambon har lagat mat sÃ¥ det blir ugnspotatis med gräddfilsröra…mer vet jag inte sÃ¥ det blir en överraskning :)

Trevlig helg på er alla!

/ viffslan

Så hade man varit med i direktsändning då. Som publik på finalen i MGP. Intressant. Minst sagt. Men eftervärkningarna är inte lika trevliga, otroligt sjuka fötter, trötta ben och sönderklappade händer. Att stå stilla i en studio i två timmar och bli tillsagd stup i ett att applådera är inte så där jättebra för kroppen inte. Men en rolig upplevelse. Helt klart.

Och vår Nykarlebyduo gjorde ett mycket bra framträdande. Rebecca hade definitivt finalfältets starkaste och bästa röst. Och en fin låt hade de också. Men hon som vann var nog en värdig vinnare, och hellre hon är juryns favorit. Fast å andra sidan spelar det ju inte så där super stor roll.

Nu ska jag vila min trötta kropp och se ett avsnitt av Bert :) Det är minnen det!

/ viffslan

Idag har igen varit en sÃ¥dan där dag när det plötsligt känns som om livet riktigt ler mot en :) Har fÃ¥tt relativt mycket gjort pÃ¥ slutarbetet och det börjar till och med kännas som om det kommer att bli nÃ¥got av in idé. Sedan var vi ut pÃ¥ en joggingtur i det fina höstvädret och Ã¥t en god middag. SÃ¥ har jag fÃ¥tt tvättat tvÃ¥ maskiner och med det igen blottat sovrumsgolvet…hehe

Har så många ämnen som jag borde blogga om, men det får bli något smått ikväll. Har ju börjat följa med vega-listan nu eftersom kusin Nina har legat etta nu i fyra veckor. Listan är ganska tacksam att lyssna på när man t.ex. diskar. Och roligt är det ju att det just nu finns 4 artister på listan som faktiskt sjungit med Jeppo Ungdomsorkester! Inte dåligt :)

Men det som ramlade över mig när jag lyssnade pÃ¥ listan senast var gamla Svensktoppen-minnen. Helénes lÃ¥t ”Till en fader” är just en sÃ¥dan typ av lÃ¥t som listade Svensktoppen när vi var smÃ¥. Och Svensktoppen fÃ¥r mig osökt att tänka pÃ¥ mommos och moffas, för det var där som man lyssnade pÃ¥ sÃ¥nt. I alla fall förr. SÃ¥ när jag lyssnar pÃ¥ vega-listan sÃ¥ började jag tänka pÃ¥ alla de helger som vi besökt mommo och moffa och vilka minnen man har därifrÃ¥n. Lukten frÃ¥n Schaumans, Wisaforest, UPM eller vad det nu heter som vittnade om att man börjar närma sig.

Och sedan Tjuvörsbron som man for över. Alltid när vi for över den sÃ¥ skulle man ropa ”5 km ti mommos o moffas”. PÃ¥ hemvägen hade vi egentligen inte nÃ¥got att ropa. Men sÃ¥ föddes min yngsta bror när jag var nästan 6 Ã¥r och vi hade sovit vid mommos och moffas. SÃ¥ skulle vi Ã¥ka till BB och pappa informerade oss om att det pÃ¥ bron var 4 km till BB. SÃ¥ dÃ¥ blev det det vi ropade pÃ¥ hemvägen: ”4 km ti BB”. SÃ¥ växte jag dÃ¥ till mig lite och räknade ut att om vi har 50 km till mommos och moffas och det är 5 km kvar pÃ¥ bron, sÃ¥ mÃ¥ste det betyda att det är 45 km hem Ã¥t andra hÃ¥llet. SÃ¥ dÃ¥ blev det att vi ropade ”45 km hejm”. Nu ropar vi inte lika frenetiskt (och ibland inte alls) men minnena finns kvar :D

Det är sådana här minnen som plötsligt kan komma över mig när jag diskar, hänger upp tvätt eller går hem från metron. Och jag tror att man lever på dessa minnen. Det finns så otroligt många minne som man har, och de dyker upp helt spontant lite nu som då.

En annan sak som jag har funderat mycket på är hur mycket som man faktiskt lärt sig av sina föräldrar. Alla familjer har ju sina egna system, och de fastnar fort och sitter i något otroligt. Det märker man om inte förr så när man flyttar ihop med någon. Då är det två väldigt ingrodda system som ska kompromissa och bli ett nytt system.

Har ni nÃ¥gon gÃ¥ng tänkt pÃ¥ hur mycket vi faktiskt lär oss. Allt vi gör har ju en grund nÃ¥gonstans. Och nu tänker jag kanske mest pÃ¥ hushÃ¥llssysslor, för det är när jag gör dem som jag oftast börjar tänka pÃ¥ detta. I vilken ordning vi diskar vÃ¥r disk, hur vi öppnar en maletköttsförpackning, hur vi byter sängkläder och i vilken ordning vi klär pÃ¥ oss de olika plaggen. Alla sÃ¥na saker har ju sin grund i hur vi har blivit lärda och när vi sett hur vÃ¥ra föräldrar gör. Och alla tycker vi ju att just VI gör rätt! Att vÃ¥rt sätt är det rätta. DÃ¥ kan det vara svÃ¥rt att inse att det sättet pÃ¥ vilket en annan familj gör det ocksÃ¥ kan fungera. Ganska intressant egentligen…

Men inga fler såna tankar nu. I stället tänkte jag bjuda på några youtube favoriter. Eftersom jag redan pratat om vega-listan och Svensktoppen så tänkte jag nu göra en egen liten lista. 5 favoritklipp och två utmanare. Så kommentera klippen och kom med egna förslag så ska vi se vad detta blir till :)

1. Ett klipp som verkligen visar att bröllopet är det lyckligaste dagen i ditt liv, och ocksÃ¥ att det inte behöver vara stela och trÃ¥kiga tillställningar i kyrkan! –>Bröllop

2. Ett klipp som är helt fantastiskt! En underbar och underbart underhÃ¥llande version av Queen’s ”Bohemian Rhapsody”. Titta och njut –>Bohemian Rhapsody

3. Ett klipp med enbart sÃ¥ng, men ett klipp som man ALLTID blir glad av, det gÃ¥r bara inte att vara sur när man hör pÃ¥ detta. SÃ¥ har du en dÃ¥ligt dag, lyssna pÃ¥ detta! –>Jag diggar dig

4. Ett roligt klipp med gruppen The Real Group. Grymt skickligt gjort! –>Den makalösa manicken

5. Ett klipp som visar det vi alla nÃ¥gon gÃ¥ng gjort, sjungit en text som vi tror att är rätt. Men det gör barn, inte vuxna som söker till Idol! — >Ken Lee

Utmanare:

1. Ett roligt klipp som verkligen överraskar och underhÃ¥ller –>Grease – bröllop

2. Ett otroligt roligt klipp när Gunde Svan inte kan hÃ¥lla sig längre –>Gunde spricker totalt

Så, nu får vi se vad ni tycker och tänker om detta. Och var nu inte rädda för att kommentera!

Ett bonusklipp ska ni få också eftersom jag nu är på gång här. Club For Five är en finsk a capella grupp som jag på något sätt lyckats missa. De är otroligt bra och här kommer ett klipp från när de uppträdde på någon välgörenhetsgala. Observera den helt UNDERBARA basröst som en av männen besitter. Går rakt in i märgen. Brothers In Arms

En a capella grupp är ju faktiskt en liten dröm som jag har. Att fÃ¥ samla ihop ett skönsjungande trevligt gäng att jamma lite med. Om inte sÃ¥ allvarligt sÃ¥ Ã¥tminstone pÃ¥ skoj. Men de flesta a capella grupper bestÃ¥r av tvÃ¥ damer och tre herrar, men de flesta av mina vänner och bekanta som sjunger sÃ¥ är kvinnor…hmm…var ska jag fÃ¥ samlat ihop tre skönsjungande trevliga karlar?!

Nåja, det blir ett framtida projekt. Nu ska jag avsluta för ikväll och istället kika runt lite till på youtube :)

/ viffslan

Vår kära närbutik, Valintatalo, är en riktigt bra butik. Den har bra öppettider och ligger fruktansvärt nära. Men idag var servicen inte vad den brukar vara. När jag kom till kassan fick jag höra att Visa elektron inte fungerade, och damen framför mig i kassan fick snällt plocka tillbaka varorna i brist på kontanter. Jag kollade att jag hade tillräckligt med kontanter och ställde mig i kön. När killen i kassan hade slagit in alla varor och jag skulle betala så hakade hela kassa-apparaten upp sig. Den kontaktade helt enkelt inte. Den andra kassa funderade dock, men där hade kön redan hunnit bli lång.

Så plötsligt kom det in två poliser i butiken och de visades in i personalutrymmet (antar jag) och sedan såg vi dem inte mer. Har ingen aning om varför de hade kallats dit, jag hade då inte märkt någonting mystiskt. Nåja, killen i kassan fick inte igång kassan och han och jag hjälptes åt att flytta varorna till den andra kassan så att jag äntligen fick betala och ge mig av.

Ingen stor grej att haka upp sig över, men det kändes smÃ¥tt otrevligt eftersom de anställda pratade mufflande med varandra pÃ¥ finska, poliserna kom in och jag hade svÃ¥rt att sÃ¥ där sprÃ¥kmässigt ”förstÃ¥” vad som pÃ¥gick. Jag tänker bara pÃ¥ hur det skulle ha varit att rÃ¥ka ut för en liknande situation hemma i Jeppo. SmÃ¥tt humoristiskt antar jag. Fast Ã¥ andra sidan sÃ¥ kan man ju alltid skriva upp pÃ¥ mamma där hemma. Här insÃ¥g jag vikten av att alltid ha i alla fall en liten summa kontanter i plÃ¥nboken.

Men min mat och färdkost är inhandlad så nu kan jag åka hem i morgon. Dessutom har jag skrivit ut x-antal artiklar till slutarbetet så jag har dessutom underhållning på tåget. hehe.

give me some pampas

/ viffslan