viffslans väg

Idag var vi ute pÃ¥ vÃ¥r tredje joggingtur och jag är fortfarande förundrad över hur mycket bättre det kan kännas i kroppen efter endast 3 gÃ¥nger! Har egentligen aldrig varit nÃ¥gon ”lenkki”-människa, men nu tycker jag att det är riktigt roligt. Det är roligt att utmana sig själv och känna att kroppen stärks av träningen :)

Första gången vi var ute på länk så sprang vi sammanlagt 1,2 km i två olika etapper och gick resten. Vi intervalltränar alltså, så att vi går emellan och sedan springer igen. Andra gången sprang vi i tre etapper men jag kommer inte exakt ihåg hur långt, men längre än första gången i alla fall. Idag, tredje gången, så sprang vi sammanlagt 2,7 kilometer i tre etapper. Första etappen hade också förlängts från 700 m till 1,2 kilometer sedan första gången :)

Helt otroligt vad kroppen vänjer sig fort. Redan nu känner jag att jag orkar längre sträckor och att jag inte behöver hämta andra lika länge mellan etapperna som första gången. Också själva löpningen har blivit mindre ansträngd. Så är det ju också otroligt positivt med draghjälp i form av Emil. Det är ju också mycket roligare att vara två stycken som sporrar varandra istället för att springa ensam!

Visserligen så är det ju inte bara de här tre löpgångerna som inverkat utan också långa promenader och mera fysisk aktivitet över huvudtaget :)

En annan sak som jag ocksÃ¥ har märkt är att jag har blivit smidigare. Jag har töjt väldigt mycket mera än vad jag brukar göra och jag känner att jag har blivit mycket mindre spänd i speciellt benen. Och när man märker sÃ¥ pass tydliga framsteg sÃ¥ vill man ju gärna fortsätta. Man vill ha mer…

SÃ¥ nu fÃ¥r vi bara hoppas att kroppen kräver sitt och att jag lyssnar pÃ¥ den och ger den vad den vill ha… ;)

Nu när kroppen känns bra sÃ¥ har jag ocksÃ¥ hittat ny musik som själen kan njuta av. Bandet ”Train” har mÃ¥nga otroligt bra lÃ¥tar. Här kommer nÃ¥gra klipp:

Train – Drops Of Jupiter

Train – Hey, Soul Sister

Train – If It\’s Love

Njut av detta denna söndagskväll!

/viffslan

Idag är en bättre dag.
Idag är jag glad och sprallig igen.
Visst är det konstigt hur humöret kan gå upp och ner och hit och dit. Har fått läst två nya kapitel ur min ergoterapibok idag och motivationen och inspirationen börjar sakta men säkert visa sig igen :)

Lyssande idag pÃ¥ ”Samtal om livet” med Lisbet Finskas. Det ska ni absolut lyssna pÃ¥!! Finns här –> Samtal med Lisbet Hennes livshistoria var helt fantastisk och hon hade sÃ¥ fina idéer och livsfilosofier. Det är nog dels därför som jag känner mig gladare idag. Hon fick mig att inse att man faktiskt kan om man vill. Man är herre över sitt eget liv och vill man fÃ¥ nÃ¥gonting gjort sÃ¥ mÃ¥ste man tror pÃ¥ sig själv. Ingen kommer att tro pÃ¥ det du gör om du inte gör det själv.

Jag insåg också att livet är alldeles för kort för att man ska hinna göra allt, därför måste man tillåta sig att släppa taget och låta livet sköta sitt. Visst ska man ha en plan, men man får inte heller vara rädd för att misslyckas.

När en dörr stängs så öppnas en ny. Sant.

Vet just nu inte vad jag vill göra efter ergoterapistudierna.
Vet inte om jag vill till Norge.
Vet inte var jag vill bo.
Vet inte om jag vill studera eller jobba.
Men just nu tänker jag inte ta någon stress över det. Nu ska jag satsa på det som är nu, ergoterapin, och sedan får jag se vart livet för mig!

Liv, lev du så följer jag!

/viffslan

Just hemkommen frÃ¥n besök hos underbaraste Sara. Fick prata av mig om bÃ¥de det ena och det andra…och det tredje. Fick skratta och minnas. Fick blicka tillbaka pÃ¥ Trondheim, salsan och friheten. Fick bannas över skolsystemet, samhället, vÃ¥rden, sprÃ¥kstriden och framförallt slutarbetet.

Annars kom jag att tänka på en ganska underlig och lite skrämmande sak idag. Är vän med nästan alla av mina gamla klasskamrater på facebook, både från låg- och högstadiet. Och när jag surfar runt och följer med deras liv så inser jag ibland (som idag) att jag inte alls känner personerna. Trots att vi gått på samma klass i tre år (högstadiet) så har jag egentligen ingen aning om vem personer på riktigt är.

Det är en ganska hemsk tanke att man ”slänger” bort tre Ã¥r pÃ¥ att lära känna personer som sedan ändras sÃ¥ mycket under de kommande Ã¥ren sÃ¥ att de nästan inte är samma person längre. För inte heller jag är ju samma person som jag var dÃ¥. Trots att jag gärna vill tro att min kärna inte har ändrats sÃ¥ mycket.

Inser nu att man kanske borde ha tagit tillvara tiden lite bättre där i högstadiet. Man borde kanske ha prioriterat lite annorlunda. Fast Ã¥ andra sidan kunde man ju inte veta hur man själv eller nÃ¥gon annan skulle utvecklas… Äh, jag vet inte riktigt vad jag tänker. I alla fall sÃ¥ tänker jag att det skulle vara trevligt att träffa alla igen och se vad det blev av oss. Och inte träffa en hel Ã¥rskurs med 100 elever, utan bara vÃ¥r klass, 7-9 D…det skulle vara intressant att se vilka grupperingar man skulle göra i dagens läge.

Nåja, nästa år blir det klassträff för lågstadieklassen, något som jag sett fram emot länge redan. Det ska verkligen bli roligt. De personerna gick man ju på samma klass som i 6 hela år, och under den tiden hände det MYCKET! Och det har hänt mycket sen dess.

Men nu ska jag lämna det förflutna och framtiden åt sitt öde?! och snart börja ställa mig i säng. Ska bara välja ut en ny bok att läsa först, vilket inte är det lättaste.

/ viffslan

Känner mig smått frustrerad. För det första så är vädret här så otroligt trist. I somras fick jag nya gula fina gummistövlar och funderade på att ta dem med till Helsingfors, men trodde inte att jag skulle ha så stort behov av dem. Men se och lär, här har regnat konstant i över en vecka (ungefär) och det gör mig inte motiverad precis.

För det andra så känns det som om jag inte får gjort någonting. Har ingen aning om hur jag ska komma vidare med mitt skolarbete, vill ogärna gå ut i detta väder och har dessutom svårt att få tider att passa så man kan träffa kompisar (de får som finns i samma stad som mig). Känner mig instängd och apatisk här. Just nu.

Den största stöttestenen är mitt slutarbete. I vÃ¥ras var jag ganska bra pÃ¥ gÃ¥ng, men körde fast ordentligt. Känner att jag inte fick sÃ¥ mycket hjälp av mina lärare som jag hade velat ha och därför drar jag mig för att ”beställa” handledning nu. Jag vet inte vad jag vill med mitt arbete, jag blir stressad över att det inte finns litteratur som jag behöver och ärligt talat sÃ¥ vet jag inte riktigt vad jag vill göra. Eller, jag vet vad jag vill, men inte hur jag ska göra för att komma dit.

Och de facto att jag endast har två praktiker och slutarbetet kvar gör mig också frustrerad. Vill få slutarbetet klar så fort som möjligt så att jag kan njuta av mina praktiker (som jag endast ser fram emot) och sedan erhålla betyg. Skoltröttheten kan bero på att det börjar kännas slött. Jag menar, högstadiet pågick i 3 år, gymnasiet i 3 år och nu har jag gått i yrkeshögskola i 3 år. När jag nu har börjar på fjärde! året så känns det som om det redan borde bara slut. Tre år har gått och nu ska det vara något nytt.

SÃ¥ slutsatsen blir att jag är ganska trött pÃ¥ skolan. Och det är sant, men jag är ocksÃ¥ trött pÃ¥ mycket annat. Jag är trött pÃ¥ Helsingfors, trött pÃ¥ att känna mig instängd i en stor stad. När kompisar börjat studera och pratar flytt och inredning sÃ¥ fÃ¥r det mig att ocksÃ¥ vilja flytta. Och dÃ¥ kommer vi in pÃ¥ ”vill-delen”.

Det finns så mycket jag vill.
Flytta.
Resa.
Jobba.
Renovera.
MÃ¥la.
Allt utom studera.
Allt utom att skriva ett slutarbete som inte framskrider.

Jag vill vara en person som lever i nuet, men mÃ¥ste erkänna att jag är sjukt dÃ¥lig pÃ¥ det. Jag är en sÃ¥dan person som gärna vill hoppa över nÃ¥gra steg och fuska mig fram till mÃ¥let. (För de som känner till ”How I Met Your Mother” sÃ¥ är jag som Ted, I wanna jump right to the ”fun”). Jag vill inte behöva vänta, jag vill ha allt nu. Det är barnsligt och naivt, men det är sÃ¥ jag känner just nu. Och känslor är svÃ¥ra att förneka. Ska väl egentligen inte förnekas.

Dessutom saknar jag Pampas. Jag fÃ¥r ofta känslan av att folk inte riktigt förstÃ¥r hur stor saknaden faktiskt kan vara. Att folk inte tar saknaden pÃ¥ allvar. Jag känner att folk tycker att man ”ska vilja bort” frÃ¥n sina hemtrakter, se nÃ¥got nytt. Men det har jag ju gjort nu i tre Ã¥r, bott i Helsingfors och dessutom varit 2,5 mÃ¥nader i Trondheim.

Jag vill hem till Pampas.

I Pampas finns min familj, där finns i princip alla mina vänner. Där finns enkelheten, lugnet, tystnaden, möjligheterna… Jag vet inte hur andra känner sig, men jag känner mig mera instängd och begränsad i Helsingfors, med sina 500000 invÃ¥nare, än i Jeppo, men sina 1000 invÃ¥nare. I Jeppo finns nämligen allt jag behöver… förutom en underbar sambo.

Han finns här. <3
Han är orsaken till att jag fortfarande är här. <3
Han gör att jag fortfarande kan säga att jag ”trivs” här. <3
För det gör jag faktiskt på något sätt.

/viffslan

p.s. tittade på första avsnittet av en dokumentär om danska kungahuset och började fundera. kronprinsar och -prinsessor kan ju inte längta efter att få bestiga tronen, för det innebär ju att en förälder dör. att i sorg sedan glädjas över sitt nya uppdrag känns enbart ironiskt. så jag tror att jag tar tillbaka alla barndomsdrömmar om att bli en prinsessa.

I vintras när jag vistades i Norge så inledde jag ett intensivt förhållande med en gammal bekant. Lite väl intensivt om jag får säga det själv. Förhållandet var med en bekant som jag många gånger skrattat med, gråtit inför och njutit av. Men som sagt, i Norge blev det lite väl intensivt. Vi umgicks ganska mycket med Sara, som jag reste tillsammans med. Ofta satt vi alla tre på kvällarna och umgicks.

Men efter att jag kommit hem från Norge så kom vi på kant med varandra. Vi kunde inte komma överens om hur mycket tid vi skulle tillbringa tillsammans eller vad vi skulle göra när vi sågs. Alla minnen som kom upp från Norge var för jobbiga att tacklas med och vi valde att sluta umgås helt.

Visst saknade jag de glada skratten, och ibland kunde jag ta fram något minne, men på det hela taget så var det lika skönt att inte ses.

Men sÃ¥ plötsligt sÃ¥ stötte vi pÃ¥ varandra igen. Och nu hÃ¥ller vi pÃ¥ att hitta tillbaka till varandra. Vi skrattar igen (grÃ¥tit har jag dock inte ännu gjort) och vi umgÃ¥s under vettiga tider. Och skönt är det att vara tillbaka till ett okomplicerat förhÃ¥llande :) För okomplicerat mÃ¥ste det vara om man ska kunna njuta av youtube. Det fÃ¥r inte bli för mycket, och det fÃ¥r inte ta över ditt liv…inte som i Norge. Där satt jag nästan dygnet runt tillsammans med youtube. LÃ¥ngt in pÃ¥ natten satt jag och skrattade till klipp, grät över härliga lÃ¥tar och bara tittade, klipp efter klipp…

Sen när jag kom hem så ville jag inte påminnas om alla Norge-klippen som jag sett, så då bröt  vi helt. Men nu har vi som sagt hittat tillbaka till varandra. Ikväll har vi t.ex. tittat på 12 klipp med Barbapapa. Väldigt trevligt hade vi :)

So now I'm back on track!

fotnot: om någon tror att youtube är ett kodnamn för något annat så kan jag meddela att det inte är så, youtube i denna story är nämligen bara, youtube.

Förutom att titta på youtube så har vi varit ut på promenad idag. Vi gick så konstiga vägar så till sist visste vi inte alls var vi var, och det var minst lika spännande som det var läskigt :) Men vi hittade tillbaka hem och då var det intressant att på nätet se var vi riktigt hade gått. En drygt en timmes skön promenad blev det i alla fall. Sedan har jag också börjat sticka igen, ett par benvärmare och en halsduk (två saker för att få lite variation :)

I morgon är det skoldag, men ingen av oss ska till skolan. Jag ska dock ta itu med slutarbetet igen, så det blir intressant att se hur det går.

keep smiling / viffslan

SÃ¥ var man hemma frÃ¥n Hangö dÃ¥. Och kan pricka av ännu en finländsk stad pÃ¥ listan över ”besökta städer”. Konserten gick riktigt bra och kyrkan var väldigt trivsam. TrÃ¥kigt nog sÃ¥ förstördes dagen lite av allt regn… att det orkar hÃ¥lla pÃ¥ och regna som det har gjort idag?!?

I bussen hem frÃ¥n Hangö var det livat minsann, champagne, köttfyllda piroger, sÃ¥ng och bollande av idéer. Det var ju värre än att resa tillsammans med en hög med skolbarn… men roligt hade vi!

Nu blir det en liten paus med kören och sedan fÃ¥r vi se vad vi hittar pÃ¥. Min önskan skulle vara att vi antingen gör denna konsert ”som vi gjorde i Hangö) i Jeppo kyrka, eller att vi gör nÃ¥got slags samarbete mellan Guffen och Jeppo ungdomsorkester. Men vi fÃ¥r se vad beslutsfattarna kommer fram till.

Men nu ska jag fortsätta lördagskvällen framför tv:n tillsammans med sambon och kanske lite chips. nice.

/ viffslan

Idag blev jag medlem i Barnens Bokklubb. Tror jag i alla fall. Har ännu inte fått mitt medlemskap bekräftat, men säkert kommer det. Att bli medlem där var en impuls när jag insåg att där kan man ju få tag på billiga böcker att samla på (typ Astrid Lindgren). Det ironiska var ju att adlibris säljer samma böcker mycket billigare. suck. Nåja, en gratis DVD med Tjorven och Skrållan får jag väl i alla fall, och det är ju bra :)

En riktigt blÃ¥sig höstdag har jag skÃ¥dat där ute idag och mellan bokletandet och lite skolarbete (faktiskt!) sÃ¥ har jag fastnat framför serien ”The Big Bang Theory”. Det är humor sÃ¥ det förslÃ¥r och en av karaktärerna fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ en av mina svÃ¥grar… (mera säger jag inte)…

Tror att jag ska avrunda denna kväll med lite mera Big Bang, Chris Rea samt Agatha Christie i nämnd ordning :)

/ viffslan

Idag kom vi oss ut och springa. 3 hela kilometrar blev det sammanlagt. Vi sprang ju dock inte hela tiden, men i alla fall. Det var sjukt tungt och jag vet ärligt talat inte när jag sprungit sÃ¥ där pÃ¥ riktigt senast. NÃ¥got Ã¥r sen kanske. Men det var tillika skönt förstÃ¥s, speciellt den sista spurten när jag kände min tävlingsinstinkt komma fram. Skönt ocksÃ¥ att känna pÃ¥ att vara ute och springa eftersom jag pÃ¥ riktigt har längtat efter det…
Vatten, töjning och dusch när man kom hem och sedan var jag ganska normaliserad igen :)

Efter att Emil for till skolan (16-18!) sÃ¥ har jag suttit och korrigerat samt färdigställt min projektrapport frÃ¥n knatte i sommar. SÃ¥ imorgon gör jag den helt färdig och sedan blir det att ta itu med slutarbetet nästa vecka. Känner hur min motivation sakta men säkert börjar Ã¥tervända…(och jag har en svag aning om att den friska luften och den fysiska aktiviteten som allt oftare genomfar min kropp kan ha en viss inverkan pÃ¥ motivationen)…sÃ¥ allt pÃ¥ bästa sätt.

Nu ska jag slänga med på soffan, dra en filt över mig och titta på tv. Tacka vet jag play-kanalerna på internet!

/ viffslan

Idag är en bra dag för att blogga.
Idag vet jag precis vad jag ska skriva om.
IDAg är min namnsdag.
Min underbara vän, svägerska och tredje hälft har också namnsdag (fast för henne är det mera på riktigt eftersom det är hennes tilltalsnamn och mitt andranamn).
SÃ¥ Grattis IDA!

Vi har alltid i vår familj uppmärksammat namnsdagarna, både tilltalsnamnet och de andra namnen. Vet inte varför, men så har det bara blivit. Och jag tycker att det är jättefint att göra det, för namnet betyder ju faktiskt något och då kan man gott fira lite :)

Så idag har jag alltså namnsdag, Ida, vilket är mitt andranamn. Den 22.3  har mitt tilltalsnamn Victoria son dag och den 2.7 har mitt tredjenamn Maria sin dag.

Min namnsdag har jag firat hemma, för första gången bakandes marängrutor som jag hittade receptet på i en gammal bok som fanns i min farmor och farfars gamla hus. De blev riktigt goda och jag bjöd kören på dem på övningen ikväll. Det var mycket omtyckt. På lördag åker kören till Hangö för att sjunga, vilket ska bli spännande eftersom jag aldrig varit i Hangö förut :)

En annan sak som jag gjort idag är att yoga. Fick en bok av min mormor med yogaövningar och idag har jag prövat på några av dem. Skitt vad tungt det var, och vad stel jag är i kroppen. Hälften av övningarna gick ju inte göra eftersom mina ben är allt annat än smidiga. Men roligt var det ändå.

Nu ska jag nog börja ställa mig i säng och läsa det sista mordmysteriet i min bok av Agatha Christie.
SÃ¥ God Natt med Er!

/ viffslan

SÃ¥g just programmet ”PÃ¥ luffen” pÃ¥ FST5. Idag besökte programledarna nord-Norge och däribland Trondheim. Oj hjälp vad mitt hjärta började sakna den staden. Allt som de visade där i TV-rutan, Nidarosdomen, Bakklandet, Gamle bybro, Studentersamfundet, torvet…allt, ja hela stan.

När jag tänker tillbaka på Norge så känns det helt overkligt att jag faktiskt har bott 2,5 månader i Trondheim. Det känns helt overkligt att jag faktiskt har levt där, studerat och umgåtts med människorna där. Och om det i något ögonblick känns verkligt så känns det som en evighet sedan. Ändå kommer det ibland så nära, som om jag fortfarande bodde där och nu är på besök här, typ. Och inte bara saknar jag själva Trondheim, utan hela den där tiden. När Sara och jag satt och handarbetade, tittade på tv via nätet, upptäckte Trondheim, lyssnade på musik, tittade på klipp efter klipp på youtube, lagade mat, tvättade, gick på salsakurs och helt enkelt levde. Jag har nog aldrig förut levt så till 100% som jag gjorde där. Och sist och slutligen är det väl kanske det som jag saknar allra mest.

Men nu ska jag inte gräva ner mig i saknaden, det är sent och jag har en hel vecka hemma i Österbotten framför mig. Visst kommer den att kantas av diverse skolarbete, men nog ska jag banne mig passa pÃ¥ att njuta nu när jag fÃ¥r lite xtra ”sommarlov”.

goder natter / viffslan