viffslans väg

Nu är jag skör, mycket skör. För vi har en faktor. Tror jag.

Igår var jag då till Kokkola på
hysterosalpingosonografi (alltså när de undersöker om äggledarna är öppna) och nu har vi en faktor, tror jag. Om jag förstod läkaren rätt (borde ju ha ställt en massa frågor, men kom ju på dem först i bilen därifrån) så är min vänstra äggledare öppen och okej, medan det såg ut som att den högra inte var helt öppen. Men hon kunde inte säga säkert eftersom vi fick avbryta undersökningen.

För trots att jag har ganska hög smärttröskel, har genomlidit ett missfall samt fött tvÃ¥ barn sÃ¥ gjorde det sÃ¥ j…la ont. Aldrig förut har jag känt sÃ¥n smärta. Först lite när de satte in katetern, men sedan när de spolade in koksalt sÃ¥ sved det och brände sÃ¥ jag trodde alla mina ”ladyparts” skulle explodera. AlltsÃ¥ den smärtan…fullständigt fruktansvärt… EfterÃ¥t värkte det i magen, ryggen och benen, jag mÃ¥dde dÃ¥ligt och kallsvettades. Men som den ”dÃ¥oliga” kvinna jag är sÃ¥ var det ju raka vägen tillbaka till jobbet. Som tur var sÃ¥ lättade värken och illamÃ¥endet efter att jag hade ätit, och resten av jobbdagen gick helt bra.

Tydligen brukar inte den undersökningen gör så där jätteont, men tydligen gjorde det det för mig. Läste sen att det brukar kunna göra mera ont om äggledarna är tilltäppta (stockade, eller vad man nu brukar benämna det).

Men summa summarum (ska vänta på texten på Kanta och sedan ringa dit och fråga allt som jag inte kom på då när jag var där) så såg det ut som att min högra äggledare inte var helt öppen, vilket ju förstås försvårar en graviditet. Det betyder ju att varje månad som ett ägg lossnar från den högra äggledaren så är chansen till en graviditet mycket mindre. Och eftersom läkaren inte kunde ge ett helt säkert svar så vet vi ju inte heller om den högra ens är lite öppen.

Så från att ha känt mig lättad och hoppfull så känns det plötsligt lite hopplöst. Trots att det ju inte är det. Det finns fortfarande inget som säger att vi inte skulle kunna bli gravida på naturlig väg, men en inte helt öppen äggledare är ju en faktor. Och en faktor man kan komma förbi genom att göra IVF.

Så nu fortsätter vi försöka då. Och så får vi se om vi i något skede känner att vi skulle vilja testa en IVF-behandling. Men som jag skrev tidigare, det handlar ju om både tid, pengar och känslor. Det är en stor investering som ska till för en IVF, för livet ska ju fortgå ändå.

/ viffslan

Vi sitter i båten och försöker styra den framåt. Det är dimmigt och vi har svårt att hitta vägen. Vi är dessutom lite oense om vilken väg vi ska ta. Plötsligt stannar vi, kastar ankar och skickar ut livbåten. Vi står stilla och famlar i dimman.

Så där kände jag i våras när jag tog kontakt med vården för att få påbörja en fertilitetsutredning. Utredningen var livbåten som vi sände iväg. Hjälp ut ur dimman. Under tiden har vi stått ganska stilla med båten. Visst har vi seglat lite framåt, men väldigt långsamt och egentligen utan mål. Visst försökte vi då också bli gravida, men kanske lite halvhjärtat. Det kändes verkligen då som att vi behövde utredningen för att få vetskap för att orka fortsätta.

Nu har livbåten kommit tillbaka och vi seglar sakta iväg. Nu har dimman lättat och lasten blivit lite lättare. Nu seglar vi framåt igen. Inte självsäkert, men inte heller lika trevande.

Nu har vi alltså gjort nästan allt i vår utredning, det som är kvar är att jag nästa vecka ska kolla äggledarna och så väntar vi på Emils slutgiltiga resultat, de första har vi fått.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle ta det från början, för det är så många som frågat, undrat och varit lite förvånade över att vi får göra en utredning när vi redan har barn.

Sekundär barnlöshet är ju alltså när man redan har ett eller flera barn men har svårt att få fler barn. Och det är inget flummigt påhitt, utan en riktig diagnos, och ett verkligt problem. Där är vi alltså. De brukar ju rekommendera att ta kontakt med vården när man försökt bli gravida i över 1 år utan att lyckas. Jag tog kontakt när vi passerat två år. Jag tänkte på det redan efter 1 år, men sedan kom studierna i vägen och tiden gick så snabbt. Dessutom tänkte jag varje månad att nu sker det, så inte behöver vi någon vård.

När vi sÃ¥ hade bestämt oss sÃ¥ tog jag kontakt till HVC här i Nykarleby. DÃ¥ fick jag dels tid för blodprov, och sedan tid till läkare. PÃ¥ läkarbesöket gick vi igenom vÃ¥r situation, blodprovsresultaten och gjorde en inre undersökning. SÃ¥ fick vi remiss vidare. Jag hade hört sÃ¥ mycket gott om Kokkola sÃ¥ begärde att fÃ¥ remiss dit (ja, jag syndar och sticker till Kokkola…). Tiden fick vi dock vänta pÃ¥ ganska länge, först nu i augusti hade de tid.

Igår var vi då dit. Det de gjorde var att gå igenom de papper vi fyllt i med uppgifter om min menscykel, våra eventuella sjukdomar, längd, vikt, rökning o.s.v. Där fanns inget som skulle visa på några problem. Vi fick också Emils preliminära resultat, och där såg allt riktigt bra ut. Så gjorde hon inre undersökning med ultraljud och kollade livmodern och äggstockarna, och även där såg allt bra ut. Så fick jag ta ytterligare blodprov för att kolla ännu några saker (vissa saker bör ju kollas under vissa specifika dagar i menscykeln).

Hur gÃ¥r vi vidare nu dÃ¥… Egentligen med ingenting. Jag ska dit en gÃ¥ng till nästa vecka för att kolla äggledarna, för säkerhetsskull. Det finns ju olika behandlingar som de kan göra, men inga som aktuella för oss just nu. Eftersom min ägglossning och menscykel verkar vara helt normala vad de kan se sÃ¥ är hormoner inget alternativ. Det ger inte sÃ¥ pass ökad chans att de vill behandla. Inte heller insemination är ett alternativ, eftersom inget fel hittades i Emils prov. Det som Ã¥terstÃ¥r är ju IVF, som gÃ¥r att genomföra.

MEN, här kommer kruxet. Man har här i Finland sådan tur att man kan få kommunalt finansierad IVF även om man har barn från tidigare. Vad jag inte visste var att det gäller om man har ETT barn, inte TVÅ. Så eftersom vi redan har två gemensamma barn så har vi inte rätt till IVF kommunalt utan isf är det via privata sidan vi måste gå. Och då blir det ju genast en kostnadsfråga.

IVF är inget som vi på allvar diskuterat ännu. Det känns nog än så länge inte aktuellt. Men det är ju möjligt att genomföra om det går ytterligare år utan att vi lyckas på naturlig väg. Men det är ju heller inte en behandling man gör i en handvändning. Det är ju mediciner, klinikbesök flera gånger och både psykiskt och fysiskt tungt. Dessutom finns det ju inga garantier för att de pengarna och den tiden man lägger ut faktiskt ger resultat.

Så nu fortsätter vi resan framåt med vår båt. Vi fortsätter försöka. Och trots att de inte kunde erbjuda någon hjälp så känns det ändå bättre att fortsätta försöka med vetskapen om att allt tycks se bra ut. Det blir väl att köra receptet jag gjorde före vi blev gravida med Ludwig; akupunktur, motion och lite kostförändringar. För som jag skrivit förr så känner jag ändå starkt inom mig att det där tredje barnet kommer att komma. Det är bara en fråga om när.

Så, här är vi nu.
Dagen efter.
Jag var så sjukt nervös igår.
För vad vet jag inte, men idag känns det nog betydligt lättare i sinnet.
Och jag måste ändå säga att någon spärr släppte inom mig.
Den där nervositeten över att de kanske hittar något fel är ju borta.
För vi hade ju lika gärna kunnat åka hem med resultatet att det fanns något allvarligt fel som gjorde det omöjligt för oss att bli gravida.
Så slutet gott ändå så här långt.
Men vi fortsätter kämpa!

kram / viffslan